Min far, 50 år gammal fick beskedet multipelt myelom för ca 3 år sedan, min mamma berättade det för mig en morgon vid frukostbordet och jag tappade aptiten helt, tungan låste sig i munnen och tårarna vällde fram. Senare under dagen ringde pappa till mig och sa "det går över" men jag visste redan då att det var en sorts skyddande lögn han berättade för mig.
Jag och min Pappa har aldrig haft en stark relation, Vi har avskytt varandra som pesten innan men nu är jag allt han har. Jag är bara en tjej på 19 år (var 16 då jag fick reda på det) och nu idag så ser jag honom. Det spelar ingen roll hur mycket han försöker dölja det för mig men jag ser hans rädsla och hans smärta, jag ligger vaken på nätterna och hör hur han mumlar eller gråter i sömnen. Det hela har varit en väldigt svår period för mig då jag hamnade i en depression på grund av pressen jag satte på mig själv.
Min pappa lever än idag men alla vet att han inte har långt kvar, även jag.
Jag har inte kunnat ta vara på tiden med min far på grund av personliga anledningar men jag önskar att jag inte kände så mycket ilska över det nu.
De senaste månaderna har jag spenderat mycket tid med honom eftersom det krävs av mig, han har fått andra sjukdomar, blivit friskförklarad och sen fallit tillbaka igen.
Det absolut svåraste för mig har varit ovissheten, jag trodde att jag skulle kunna acceptera allt detta med hans sjukdom men än så länge har jag inte lyckats.
Jag vet att det finns fler där ute i samma situation som kanske inte heller har så bra kontakt med den som är drabbad av sjukdommen och mitt råd till er är att ta vara på tiden, att försöka acceptera att någon nära en håller på att försvinna är tidskrävande och deprimerande så ta vara på tiden ni har kvar med era nära och kära, det är det enda rådet jag kan ge.
I min situation har det vart omöjligt att acceptera eller ens processera det jag har fått höra eller läsa om min pappa, jag har förnekat för mig själv att han behöver mig och att jag behöver honom..
Så ta vara på tiden ni har tillsammans, ta hand om varandra och se till att le lite varje dag, det är den bästa medicinen både för dig och för dina nära och kära.
Tack så mycket för att du delar med dig din upplevelse. Det låter skit jobbigt men det är säkert hjälpsam för andra som kanske kommer att upplever det i framtiden.
Min far, 50 år gammal fick beskedet multipelt myelom för ca 3 år sedan, min mamma berättade det för mig en morgon vid frukostbordet och jag tappade aptiten helt, tungan låste sig i munnen och tårarna vällde fram. Senare under dagen ringde pappa till mig och sa "det går över" men jag visste redan då att det var en sorts skyddande lögn han berättade för mig.
Jag och min Pappa har aldrig haft en stark relation, Vi har avskytt varandra som pesten innan men nu är jag allt han har. Jag är bara en tjej på 19 år (var 16 då jag fick reda på det) och nu idag så ser jag honom. Det spelar ingen roll hur mycket han försöker dölja det för mig men jag ser hans rädsla och hans smärta, jag ligger vaken på nätterna och hör hur han mumlar eller gråter i sömnen. Det hela har varit en väldigt svår period för mig då jag hamnade i en depression på grund av pressen jag satte på mig själv.
Min pappa lever än idag men alla vet att han inte har långt kvar, även jag.
Jag har inte kunnat ta vara på tiden med min far på grund av personliga anledningar men jag önskar att jag inte kände så mycket ilska över det nu.
De senaste månaderna har jag spenderat mycket tid med honom eftersom det krävs av mig, han har fått andra sjukdomar, blivit friskförklarad och sen fallit tillbaka igen.
Det absolut svåraste för mig har varit ovissheten, jag trodde att jag skulle kunna acceptera allt detta med hans sjukdom men än så länge har jag inte lyckats.
Jag vet att det finns fler där ute i samma situation som kanske inte heller har så bra kontakt med den som är drabbad av sjukdommen och mitt råd till er är att ta vara på tiden, att försöka acceptera att någon nära en håller på att försvinna är tidskrävande och deprimerande så ta vara på tiden ni har kvar med era nära och kära, det är det enda rådet jag kan ge.
I min situation har det vart omöjligt att acceptera eller ens processera det jag har fått höra eller läsa om min pappa, jag har förnekat för mig själv att han behöver mig och att jag behöver honom..
Så ta vara på tiden ni har tillsammans, ta hand om varandra och se till att le lite varje dag, det är den bästa medicinen både för dig och för dina nära och kära.
Tack så mycket för att du delar med dig din upplevelse. Det låter skit jobbigt men det är säkert hjälpsam för andra som kanske kommer att upplever det i framtiden.