Pappa har varit sjuk i 3 år men det är nu det senaste halvåret som det börjat märkas. Vissa dagar är sämre än andra.
Mitt liv har gått i vågor. Men nu är det riktigt jobbigt. Jag försöker reda ut och fixa min vardag så att allt går så smidigt som möjligt. Gråter över nästan allting. Och får jag en dålig start på dagen kan jag inte vända runt det som jag brukade göra när jag mådde bra. Liksom rycka på axlarna åt stressen och konstatera att det löser sig. Det fungerar inte längre. Har det börjat snurra igång så går det inte att stoppa. Allting blir lika jobbigt som att bestiga ett berg. Hjälp.
Min pappa var också sjuk länge utan att det märktes. Man visste att han var sjuk men när det inte märktes var det svårt att ta till sig. Så då var mitt liv nästan som vanligt. Ja inte från början så klart. Då var ju allt upp och ner, men när det gått något eller några år och pappa mådde bra, så var det som att man vant sig att sjukdomen fanns där. Man byggde upp ett försvar på något sätt att om den inte var värre än så så var det ingen fara. Men efter fem år så började pappa må sämre och efter sju år dog han. När han blev sämre började jag också må sämre. Det kom som en chock att han faktiskt kunde bli sämre. Så här fyra år efter att min älskade pappa gått bort kan jag se att min sorg började då, när pappa blev sämre. Det var jättejobbigt, men jag tror att det var nödvändigt att bearbeta det hela. Så det jag vill säga till dig är att låt dig själv få känna det du gör och var som du är. Det är jobbigt, men läget förändras inte av att du går och är låssas positiv. Det blir inte bra för varken din pappa eller dig. Berätta för din pappa hur du mår han är säkert också jätteledsen över att han är sjuk. Ni kanske kan prata om det på ett annat sätt när du visar hur du påvekas. Det kunde jag och min pappa iallafall. Stor styrkekram till dig
Han kommer inte leva länge till och det var bara några veckor sen som vi fick reda på att han hade cancer. Ibland går saker så fort och man vet inte vad man ska göra. Jag försöker vara stark och göra det bästa men det går inte. Inte när jag vet att min pappa ligger och lider och att han faktiskt kan vara död.... Jag gråter också ofta.... Nästan hela tiden så därför går jag inte till skolan så att dom som är där ska slippa lida och se mig gråta eller bli arg på dom...
Tack för svaren. Nu har vi gått igenom strålning och pappa verkar må ganska bra. Jag har försökt sätta upp "delmål" så som fixa studierna. Flytta tillbaka.
Jag måste leva. Även om det är otroligt svårt ibland.
Pappa har varit sjuk i 3 år men det är nu det senaste halvåret som det börjat märkas. Vissa dagar är sämre än andra.
Mitt liv har gått i vågor. Men nu är det riktigt jobbigt. Jag försöker reda ut och fixa min vardag så att allt går så smidigt som möjligt. Gråter över nästan allting. Och får jag en dålig start på dagen kan jag inte vända runt det som jag brukade göra när jag mådde bra. Liksom rycka på axlarna åt stressen och konstatera att det löser sig. Det fungerar inte längre. Har det börjat snurra igång så går det inte att stoppa. Allting blir lika jobbigt som att bestiga ett berg. Hjälp.
Hej 92!
Min pappa var också sjuk länge utan att det märktes. Man visste att han var sjuk men när det inte märktes var det svårt att ta till sig. Så då var mitt liv nästan som vanligt. Ja inte från början så klart. Då var ju allt upp och ner, men när det gått något eller några år och pappa mådde bra, så var det som att man vant sig att sjukdomen fanns där. Man byggde upp ett försvar på något sätt att om den inte var värre än så så var det ingen fara. Men efter fem år så började pappa må sämre och efter sju år dog han. När han blev sämre började jag också må sämre. Det kom som en chock att han faktiskt kunde bli sämre. Så här fyra år efter att min älskade pappa gått bort kan jag se att min sorg började då, när pappa blev sämre. Det var jättejobbigt, men jag tror att det var nödvändigt att bearbeta det hela. Så det jag vill säga till dig är att låt dig själv få känna det du gör och var som du är. Det är jobbigt, men läget förändras inte av att du går och är låssas positiv. Det blir inte bra för varken din pappa eller dig. Berätta för din pappa hur du mår han är säkert också jätteledsen över att han är sjuk. Ni kanske kan prata om det på ett annat sätt när du visar hur du påvekas. Det kunde jag och min pappa iallafall. Stor styrkekram till dig
Jag vet hur du känner 92.
Min pappa har också obotlig cancer.
Han kommer inte leva länge till och det var bara några veckor sen som vi fick reda på att han hade cancer. Ibland går saker så fort och man vet inte vad man ska göra. Jag försöker vara stark och göra det bästa men det går inte. Inte när jag vet att min pappa ligger och lider och att han faktiskt kan vara död.... Jag gråter också ofta.... Nästan hela tiden så därför går jag inte till skolan så att dom som är där ska slippa lida och se mig gråta eller bli arg på dom...
Hej jag får geer kram blir lessen
Tack för svaren. Nu har vi gått igenom strålning och pappa verkar må ganska bra. Jag har försökt sätta upp "delmål" så som fixa studierna. Flytta tillbaka.
Jag måste leva. Även om det är otroligt svårt ibland.
Min pappa har nyligen också fått cancer 3 hjärntumörer och jag vet ej hur jag ska klara av skolan samtidigt utan att tänka på honom