För mindre än en vecka sen fick vi veta att min pappa har cancer. Han har en tumör i ena njuren, en i bäckenet och en i lungan. Pappa är jättestark och positiv. Men jag googlade (vilket jag vet att man inte ska göra) och har läst att han troligtvis kommer att leva i max fem år till. Han är snart 60 och inte vid så god fysisk form så kanske mycket kortare tid. Jag skulle ha flugit till Australien om ett par veckor och bott där i ett år, men nu stannar jag hemma. Mina föräldrar separerade för ungefär en månad sen. Förlåt att allt blir så hoppigt, men det känns som att hela mitt liv rasar samman. Jag vill inte att min pappa ska dö. Jag vill att han ska se mina barn som jag inte har tänkt skaffa på flera år. Jag vill att han ska vara med när jag får mitt drömjobb. Jag vill att vi ska ha myskvällar och kolla på Jönssonligan tillsammans som vi alltid gjort. Jag vill bara ha min pappa kvar. Trodde aldrig det här skulle hända oss.
Vet du vad... Det där googlandet kan du bara kasta i soptunnan på en gång, ska vi utgå från det jag googlat så skulle min mamma dött för längesen, hon skulle tappat håret, hon skulle inte kunnat haft en vardag, hon skulle inte kunna andas själv osv. Och nu? Ja, hennes tumör i lungan som skickar metastaser är nu oaktiv. Hon är inte friskförklarad, det blir man inte förens om fem år men den är oaktiv.
Det finns ingen som vill att sina föräldrar ska dö och det är ingen som någonsin blir beredd på det och det är framförallt ingen som någonsin tror att det händer. Jag har själv inte insett att det hänt/händer. Det finns aldrig ett bra tillfälle.
Det är en jobbig resa, det är det. Saker som tar tid, som tar på krafterna. Men det går att leva med det, man måste göra det. Och ju snabbare man inser det, desto bättre tror jag att det går och desto bättre tror jag att man mår.
Lina, det du säger stärker mig verkligen. Jag hade gett upp men det här kanske kan tända en liten låga av hopp igen. Pappa ska börja med bromsmediciner snart och jag hoppas verkligen att dom hindrar tumörerna från att växa.
Hej. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Hur jag ska börja.. allt har kommit så plötsligt. Men min pappa har cancer, en tumör lika stor som en knytnäve i vänstra lungan. Och jag är rädd. Jag är så rädd. -att göra dom orden från han som svarar mig på frågan "hur mår du?" Efter jag själv babblat om mig själv i 15 minuter så svarar han : lovisa det är inge bra, jag mår inge bra.
Från den dagen ändrades allt, nu har det gått
Tre dagar och det känns som att det blir mer och mer jobbigt för mig. För jag och min pappa har väl inte alltid haft den mest nära reaktionen som man kan ha, och det är nu allt kommer upp - jag är 22 om en vecka, kommer han få se mina barn som kommer inom kort? Kommer jag få möta hans tryggande blick när jag står och säger ja till min blivande man? Är det nu man ska känna hans hand mot min och alltid känna att det kan vara sista gången? Jag får panik och vet inte vad jag ska göra. Behöver min pappa och jag vet att han behöver oss, han behöver stanna. Han är 60 år men har så otroligt mycket kvar att hämta och visa oss syskon , och mig. Jag behöver han, nu och för alltid !
<3 förstår att det bara gått en väldigt kort tid och att det måste vara svårt att smälta allt, men jag hoppas du har folk runt omkring dig du känner du kan prata med då det känns väldigt tungt och oroligt för dig. jag gick till ungdomshälsan då en nära anhörig till mig blev drabbad av cancer. såklart bra du skriver här också! kram!>
För mindre än en vecka sen fick vi veta att min pappa har cancer. Han har en tumör i ena njuren, en i bäckenet och en i lungan. Pappa är jättestark och positiv. Men jag googlade (vilket jag vet att man inte ska göra) och har läst att han troligtvis kommer att leva i max fem år till. Han är snart 60 och inte vid så god fysisk form så kanske mycket kortare tid. Jag skulle ha flugit till Australien om ett par veckor och bott där i ett år, men nu stannar jag hemma. Mina föräldrar separerade för ungefär en månad sen. Förlåt att allt blir så hoppigt, men det känns som att hela mitt liv rasar samman. Jag vill inte att min pappa ska dö. Jag vill att han ska se mina barn som jag inte har tänkt skaffa på flera år. Jag vill att han ska vara med när jag får mitt drömjobb. Jag vill att vi ska ha myskvällar och kolla på Jönssonligan tillsammans som vi alltid gjort. Jag vill bara ha min pappa kvar. Trodde aldrig det här skulle hända oss.
Hej Sara!
Vet du vad... Det där googlandet kan du bara kasta i soptunnan på en gång, ska vi utgå från det jag googlat så skulle min mamma dött för längesen, hon skulle tappat håret, hon skulle inte kunnat haft en vardag, hon skulle inte kunna andas själv osv. Och nu? Ja, hennes tumör i lungan som skickar metastaser är nu oaktiv. Hon är inte friskförklarad, det blir man inte förens om fem år men den är oaktiv.
Det finns ingen som vill att sina föräldrar ska dö och det är ingen som någonsin blir beredd på det och det är framförallt ingen som någonsin tror att det händer. Jag har själv inte insett att det hänt/händer. Det finns aldrig ett bra tillfälle.
Det är en jobbig resa, det är det. Saker som tar tid, som tar på krafterna. Men det går att leva med det, man måste göra det. Och ju snabbare man inser det, desto bättre tror jag att det går och desto bättre tror jag att man mår.
KRAMAR
Lina, det du säger stärker mig verkligen. Jag hade gett upp men det här kanske kan tända en liten låga av hopp igen. Pappa ska börja med bromsmediciner snart och jag hoppas verkligen att dom hindrar tumörerna från att växa.
Tack
Hej. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Hur jag ska börja.. allt har kommit så plötsligt. Men min pappa har cancer, en tumör lika stor som en knytnäve i vänstra lungan. Och jag är rädd. Jag är så rädd. -att göra dom orden från han som svarar mig på frågan "hur mår du?" Efter jag själv babblat om mig själv i 15 minuter så svarar han : lovisa det är inge bra, jag mår inge bra.
Från den dagen ändrades allt, nu har det gått
Tre dagar och det känns som att det blir mer och mer jobbigt för mig. För jag och min pappa har väl inte alltid haft den mest nära reaktionen som man kan ha, och det är nu allt kommer upp - jag är 22 om en vecka, kommer han få se mina barn som kommer inom kort? Kommer jag få möta hans tryggande blick när jag står och säger ja till min blivande man? Är det nu man ska känna hans hand mot min och alltid känna att det kan vara sista gången? Jag får panik och vet inte vad jag ska göra. Behöver min pappa och jag vet att han behöver oss, han behöver stanna. Han är 60 år men har så otroligt mycket kvar att hämta och visa oss syskon , och mig. Jag behöver han, nu och för alltid !
<3 förstår att det bara gått en väldigt kort tid och att det måste vara svårt att smälta allt, men jag hoppas du har folk runt omkring dig du känner du kan prata med då det känns väldigt tungt och oroligt för dig. jag gick till ungdomshälsan då en nära anhörig till mig blev drabbad av cancer. såklart bra du skriver här också! kram!>