Hej! Vet inte exakt vad jag ska skriva. Men år 2006 fick min farfar cancer i lungorna som sedans spred sig i levern och i hela kroppen. Han kämpade länge tills en dag han bad läkaren att sluta ge han medicin nån dag senare så slutade han andas. Förra året 2013 så tog min bonus pappa i cancer, min mammas ex make. Han fick cancer i tjocktarmen, levern sedans spreds det i hela kroppen. Han hade haft cancer i mer än 6 år så han klarade sig längre än trott, han var en provs kanin med olika mediciner men en dag gav han upp. Förra året 2013 tog min mentor i cancer, han fick det i huvudet. Han var mer än min mentor i skolan, han var mer som en vän, som stöttade mig i allt, gjorde att jag pallade av skolan och vi umgicks med han på rasterna.
Jag kan inget annat än att hata cancer. Jag har nästan aldrig pratat om detta men det gör så ont i mig, jag vågar knappt känna. Jag är själv sjuk, inte i cancer men kroniska sjukdomar. Jag är själv svag och vågar inte känna efter. Att jag verkligen förlorat 3 nära mig i cancer. Vågade aldrig be om hjälp under tiden jag förlorade någon utan jag gick bara vidare. Men än idag tror jag inte eller jag vill inte tro att dem är borta utan dem är bara på semester som små barn tror.
Någon mer som inte vågar känna eller som vet hur det är att förlora så många? är så rädd att någon annan i min närhet ska försvinna.
Jag känner igen känslan att man bara vill slå allt ifrån sig och inte tänka på det. Så var det för mig när min mamma var sjuk. Även nu efter hon gått bort kan jag slå allt ifrån mig och inte tänka och inte känna. Ofta vill jag tänka att hon nog snart kommer tillbaka. Jag vill ju så gärna att hon gör det!!!! När jag tillåter mig känna saknar henne så det gör ont!! :(
Skulle aldrig kunna tänka tanken om min mamma skulle gått bort. Hade nog grävt ner mig själv och aldrig kommit upp igen. Så du är stark ändå och det är inte lätt att våga känna efter utan som du säger det är lätt att bara slå bort allt. Och självklart önskar man att någon ska komma tillbaka och man tror det. Men när man verkligen tänker efter så blir det ett slag emot en igen fast man egentligen vet det. Jag förstår dig, lider verkligen med dig :( kram
Hej! Vet inte exakt vad jag ska skriva. Men år 2006 fick min farfar cancer i lungorna som sedans spred sig i levern och i hela kroppen. Han kämpade länge tills en dag han bad läkaren att sluta ge han medicin nån dag senare så slutade han andas. Förra året 2013 så tog min bonus pappa i cancer, min mammas ex make. Han fick cancer i tjocktarmen, levern sedans spreds det i hela kroppen. Han hade haft cancer i mer än 6 år så han klarade sig längre än trott, han var en provs kanin med olika mediciner men en dag gav han upp. Förra året 2013 tog min mentor i cancer, han fick det i huvudet. Han var mer än min mentor i skolan, han var mer som en vän, som stöttade mig i allt, gjorde att jag pallade av skolan och vi umgicks med han på rasterna.
Jag kan inget annat än att hata cancer. Jag har nästan aldrig pratat om detta men det gör så ont i mig, jag vågar knappt känna. Jag är själv sjuk, inte i cancer men kroniska sjukdomar. Jag är själv svag och vågar inte känna efter. Att jag verkligen förlorat 3 nära mig i cancer. Vågade aldrig be om hjälp under tiden jag förlorade någon utan jag gick bara vidare. Men än idag tror jag inte eller jag vill inte tro att dem är borta utan dem är bara på semester som små barn tror.
Någon mer som inte vågar känna eller som vet hur det är att förlora så många? är så rädd att någon annan i min närhet ska försvinna.
Jag känner igen känslan att man bara vill slå allt ifrån sig och inte tänka på det. Så var det för mig när min mamma var sjuk. Även nu efter hon gått bort kan jag slå allt ifrån mig och inte tänka och inte känna. Ofta vill jag tänka att hon nog snart kommer tillbaka. Jag vill ju så gärna att hon gör det!!!! När jag tillåter mig känna saknar henne så det gör ont!! :(
Skulle aldrig kunna tänka tanken om min mamma skulle gått bort. Hade nog grävt ner mig själv och aldrig kommit upp igen. Så du är stark ändå och det är inte lätt att våga känna efter utan som du säger det är lätt att bara slå bort allt. Och självklart önskar man att någon ska komma tillbaka och man tror det. Men när man verkligen tänker efter så blir det ett slag emot en igen fast man egentligen vet det. Jag förstår dig, lider verkligen med dig :( kram