Hej! För några år sedan drabbades min mamma av cancer i lymfkörtlarna. Under närmare ett års tid fick hon gå igenom cellgiftsbehandlingar och tappade allt hår, blev väldigt mager och förändrades som person, Idag är det många år sedan hon blev friskförklarad. Men hon lider ännu av depression, ångest och olika fysiska sjukdomar som många gånger dyker upp från "ingenstans". Som person är hon helt förändrad. Hon beter sig som om hon vore 10 år gammal, som ett barn, och har blivit väldigt nedstämd och gråter jämt för de allra minsta sakerna. Min pappa har stått vid hennes sida sen start och har aldrig tappat tålamodet. Men nu har han blivit bitter och delar samma ångest som mamma. Han har alltid älskat livet, men nu är det precis tvärtom. jag har stora minnesluckor från tiden mamma var sjuk. När vi pratar om hennes cancer så skämtar vi mest, syskon emellan. Och har ingen som helst ångest över hennes cancer. Vi VET dock att det här är ett förhållningssätt gentemot sjukdomen, att det är ett sätt att hantera saker på. men varför känner jag absolut ingenting? Inte det minsta? Borde jag inte vara ledsen, arg, nedstämd eller något? Jag känner INGENTING när folk pratar om cancer. När jag talar om att min mamma haft det så skämtar jag mest om när hon var flintskallig. Utan att skämmas.
Vad är det för fel på mig egentligen? Hur kan jag hjälpa mamma och pappa?
Jag tror inte att det är något fel på dig utan tror bara att du stängde av när din mamma blev sjuk. Du säger att du inte känner någonting, men det verkar som att du är arg på sjukdomen eftersom den verkar ha förändrat båda dina föräldrar. Jag tycker att du ska prova att gå och prata med någon om det här, kanske en kurator eller så. Det kan hjälpa.
Hej! För några år sedan drabbades min mamma av cancer i lymfkörtlarna. Under närmare ett års tid fick hon gå igenom cellgiftsbehandlingar och tappade allt hår, blev väldigt mager och förändrades som person, Idag är det många år sedan hon blev friskförklarad. Men hon lider ännu av depression, ångest och olika fysiska sjukdomar som många gånger dyker upp från "ingenstans". Som person är hon helt förändrad. Hon beter sig som om hon vore 10 år gammal, som ett barn, och har blivit väldigt nedstämd och gråter jämt för de allra minsta sakerna. Min pappa har stått vid hennes sida sen start och har aldrig tappat tålamodet. Men nu har han blivit bitter och delar samma ångest som mamma. Han har alltid älskat livet, men nu är det precis tvärtom. jag har stora minnesluckor från tiden mamma var sjuk. När vi pratar om hennes cancer så skämtar vi mest, syskon emellan. Och har ingen som helst ångest över hennes cancer. Vi VET dock att det här är ett förhållningssätt gentemot sjukdomen, att det är ett sätt att hantera saker på. men varför känner jag absolut ingenting? Inte det minsta? Borde jag inte vara ledsen, arg, nedstämd eller något? Jag känner INGENTING när folk pratar om cancer. När jag talar om att min mamma haft det så skämtar jag mest om när hon var flintskallig. Utan att skämmas.
Vad är det för fel på mig egentligen? Hur kan jag hjälpa mamma och pappa?
Hej Michelle!
Jag tror inte att det är något fel på dig utan tror bara att du stängde av när din mamma blev sjuk. Du säger att du inte känner någonting, men det verkar som att du är arg på sjukdomen eftersom den verkar ha förändrat båda dina föräldrar. Jag tycker att du ska prova att gå och prata med någon om det här, kanske en kurator eller så. Det kan hjälpa.