I hela mitt liv har cancer varit ett samtalsämne runt omkring mig då jag under min livstid (25 år) förlorat många i släkten och speciellt av cancer.
I april 2013 fick min mamma beskedet att hon hade fått malignt melanom som spridit sig till lymfkörtlarna under ena armen samt på ryggen. Hon opereras och gick på kontroller och dem gav henne en mycket god prognos och risken för återfall var ytterst liten.... Trodde dem ja.
För knappt en vecka sedan, på hennes sexmånaders kontroll visade det sig att skiten kommit tillbaka, i hennes ärr samt i bröstet. Nu blir det operation i det snaraste och efter det cytostatikabehandling.
Saken är den att när mamma fick sitt första besked så gick hon ner sig mycket psykiskt och denna gången har hon redan gett upp.
Det gör så ont i mig att se min älskade, starka mamma krypa längre och längre in i sitt skal och stänga oss (barn och make/pappa) ute. Hon vill inte prata eller äta. Ligger bara i sin säng och sover eller sitter i soffan och stirrar tomt ut genom fönstret.
Jag vet inte hur jag ska hantera situationen, jag är en människa som trots allt skit jag varit med om tänker positivt och för det mesta ser lösningar på problemen som dyker upp. Men i detta fallet är jag rädd och förtvivlad för tar inte cancern min mamma så gör hennes psyke det :'(
Jag förstår att det är tufft, låt din mamma få landa i det skit besked hon faktiskt fått. Hon har en tuff tid framför sig men kommer säkert snart att finna styrkan och vilja kämpa vidare. Se till att finnas när hon är redo. Jag vet att det är svårt men vill inte den drabbade prata så måste hon få slippa åtminstone till en början. Min erfarenhet är att det kommer. Håller alla tummar för att det ska gå bra. Kram
För att göra en lång historia kort.
I hela mitt liv har cancer varit ett samtalsämne runt omkring mig då jag under min livstid (25 år) förlorat många i släkten och speciellt av cancer.
I april 2013 fick min mamma beskedet att hon hade fått malignt melanom som spridit sig till lymfkörtlarna under ena armen samt på ryggen. Hon opereras och gick på kontroller och dem gav henne en mycket god prognos och risken för återfall var ytterst liten.... Trodde dem ja.
För knappt en vecka sedan, på hennes sexmånaders kontroll visade det sig att skiten kommit tillbaka, i hennes ärr samt i bröstet. Nu blir det operation i det snaraste och efter det cytostatikabehandling.
Saken är den att när mamma fick sitt första besked så gick hon ner sig mycket psykiskt och denna gången har hon redan gett upp.
Det gör så ont i mig att se min älskade, starka mamma krypa längre och längre in i sitt skal och stänga oss (barn och make/pappa) ute. Hon vill inte prata eller äta. Ligger bara i sin säng och sover eller sitter i soffan och stirrar tomt ut genom fönstret.
Jag vet inte hur jag ska hantera situationen, jag är en människa som trots allt skit jag varit med om tänker positivt och för det mesta ser lösningar på problemen som dyker upp. Men i detta fallet är jag rädd och förtvivlad för tar inte cancern min mamma så gör hennes psyke det :'(
Jag förstår att det är tufft, låt din mamma få landa i det skit besked hon faktiskt fått. Hon har en tuff tid framför sig men kommer säkert snart att finna styrkan och vilja kämpa vidare. Se till att finnas när hon är redo. Jag vet att det är svårt men vill inte den drabbade prata så måste hon få slippa åtminstone till en början. Min erfarenhet är att det kommer. Håller alla tummar för att det ska gå bra. Kram