Min mamma fick bröstcancer 2007, opererade bort ett bröst samt alla lymfkörtlar i "tillhörande" armhåla. Operationen blev lyckad men i januari 2013 så upptäcktes vid en kontroll att metastaser dykt upp i ländkotan, som därifrån spridit sig till bäckenet, höfter och upp i ryggraden. Jag och min mamma har aldrig haft någon trygg relation utan har varit ovänner större delen av mitt liv, vi drar helt enkelt inte jämnt. När den nya diagnosen var ställd (2013) bestämde jag mig för att göra så mycket jag bara kunde för min mamma. Jag hjälpte henne med allt ifrån matinköp till att klippa gräs och bjöd hem henne på middag minst två gånger i veckan då hon själv berättade att hon inte äter så bra då hon är ensam (mamma hade nyss skilt sig när diagnosen ställdes). Allt verkade frid och fröjd och vi började sakta men säkert under sommaren 2013 att få en stabil o fin relation (trodde jag). En dag fick jag ett rev på posten. Från mamma. Där hon på 5(!) A4 förklarade att hon var så ledsen och besviken på mig över att jag aldrig ställer upp, inte visar tacksamhet, inte bryr mig om henne osv. Hon var besviken över hur jag betett mig mot henne under mina tidiga tonår (jag är 23 idag) och att hon inte vill ha annat än brevkontakt med mig hädanefter. Jag är uska och har sett vad morfin och sjukdom kan förvrida människors tankesätt och deras handlingar, men har nu i ett halvårs tid försökt att reda ut saker och ting med min mamma utan resultat. Jag har accepterat faktum och hoppas att hon ska ta sitt förnuft tillfånga innan det är för sent. Finns det någon annan där ute som varit med om liknande? Någon som man kan bolla med? Jag är trött på att prata med folk som bara tycker synd om mig och säger "att de förstår". Jag vet att de bara menar väl men jag vet också att de inte alls förstår. Jag vill inte bli sedd som nåt "offer" här heller utan jag vill prata med någon som är/har varit i samma/liknande situation. Kram
Liknande..jo..men det gäller min pappa. Min extramamma har lungcancer o ej långt kvar. Vi ..mina barn o man har funnits där hela tiden men han..min pappa mår inte bra. Han har inte förstått att mamma haft det jobbigt och ont. Han talade inte om att hon åkte in på sjukhus o tyckte det var min sak att ringa. Pratar skit om mig till mina syskon. Vi har varit med o stöttat flera gånger per dag när han behövt det. Mamma är nu döende o jag o familjen gick dit idag. Han skulle aldrig ringa o tala om att hon är så dålig som hon är. Jag är ledsen för mammas skull. Pappa bränner broar...sjukdomen har förstört hans sinne.
Vet inte om du tycker det är liknande ditt..men du är välkommen att prata...
Tack för svar Mia. Jag blir så jäkla frustrerad av situationen. Jag förstår ju att hon mår dåligt, och antagligen har hon "valt" att ta ut det på mig, då hon fortfarande har bra relationer med mina bröder, hon bor hos min yngsta storebror tex. Mina bröder pratar inte heller med mig och jag får inte träffa min brorsbarn. De har gemensamt skärmat av mig och min pappa från resten av familjen och det känns verkligen skit. Pappa bor 98 mil bort och trots att vi har en väldigt bra och öppen relation och pratar i telefon nästan dagligen så kan jag ändå inte prata fullt ut med honom om detta. Det är jobbigt för hans del också givetvis eftersom han blivit lämnad och utfrusen han med. Det skall också tilläggas att jag, mina två bröder och min mamma bor i samma kommun och titt som tätt råkar på varann inne på Ica, men de brukar bara titta bort o låtsas som de inte sett mig. Känns verkligen skit.
Dock har jag o pappa kommit varandra nära. Vi bor ju närmast honom..mina syskon bor inte så långt bort men vi är iaf närmast. Syns mkt...på gott o inte ont..men det blir mkt inemellan. Familjen är också van vid hans"vändningar" så vi vet inte hur länge vi är bra...
Du har en fruktansvärd situation med din familj. Jag kan inte förstå hur folk kan bete sig som de. Jag kan dock förstå dig..har upplevt det själv...
Hej! Min mamma har fått cancer och det är har spridit sig och tumörerna har kommit tillbaka, i nulget så känner jag mig oerhört nere men vill inte heller träffa min familj för jag vill inte känna mig ännu mer ledsen än vad jag redan gör, är dety normalt att man backar ut ur familjen när sånt här händer? Min familj och jag har inte riktigt haft en sån bra relation till varandra då jag är adopterad och oftast så tycker vi inte så lika om saker o ting, snälla hjälp.
Min mamma har också fått tillbaka sin cancer, hon fick bröstcancer när jag var 7 och det höll på i några år den hemska skiten. Hon blev sen friskförklarad men nu för ett halv år sedan så fick vi veta att hon fått bröstcancer igen men även metastaser i rygg och lungor.
Känns som att vi skulle kunna prata och få bra stöd från varandra. Om du fortfarande vill prata med någon. Vet att jag i alla fall skulle behöva det. Jag går snart sönder. Detta gör så ont i mig!
Min mamma fick bröstcancer 2007, opererade bort ett bröst samt alla lymfkörtlar i "tillhörande" armhåla. Operationen blev lyckad men i januari 2013 så upptäcktes vid en kontroll att metastaser dykt upp i ländkotan, som därifrån spridit sig till bäckenet, höfter och upp i ryggraden. Jag och min mamma har aldrig haft någon trygg relation utan har varit ovänner större delen av mitt liv, vi drar helt enkelt inte jämnt. När den nya diagnosen var ställd (2013) bestämde jag mig för att göra så mycket jag bara kunde för min mamma. Jag hjälpte henne med allt ifrån matinköp till att klippa gräs och bjöd hem henne på middag minst två gånger i veckan då hon själv berättade att hon inte äter så bra då hon är ensam (mamma hade nyss skilt sig när diagnosen ställdes). Allt verkade frid och fröjd och vi började sakta men säkert under sommaren 2013 att få en stabil o fin relation (trodde jag). En dag fick jag ett rev på posten. Från mamma. Där hon på 5(!) A4 förklarade att hon var så ledsen och besviken på mig över att jag aldrig ställer upp, inte visar tacksamhet, inte bryr mig om henne osv. Hon var besviken över hur jag betett mig mot henne under mina tidiga tonår (jag är 23 idag) och att hon inte vill ha annat än brevkontakt med mig hädanefter. Jag är uska och har sett vad morfin och sjukdom kan förvrida människors tankesätt och deras handlingar, men har nu i ett halvårs tid försökt att reda ut saker och ting med min mamma utan resultat. Jag har accepterat faktum och hoppas att hon ska ta sitt förnuft tillfånga innan det är för sent. Finns det någon annan där ute som varit med om liknande? Någon som man kan bolla med? Jag är trött på att prata med folk som bara tycker synd om mig och säger "att de förstår". Jag vet att de bara menar väl men jag vet också att de inte alls förstår. Jag vill inte bli sedd som nåt "offer" här heller utan jag vill prata med någon som är/har varit i samma/liknande situation. Kram
Hej..
Liknande..jo..men det gäller min pappa. Min extramamma har lungcancer o ej långt kvar. Vi ..mina barn o man har funnits där hela tiden men han..min pappa mår inte bra. Han har inte förstått att mamma haft det jobbigt och ont. Han talade inte om att hon åkte in på sjukhus o tyckte det var min sak att ringa. Pratar skit om mig till mina syskon. Vi har varit med o stöttat flera gånger per dag när han behövt det. Mamma är nu döende o jag o familjen gick dit idag. Han skulle aldrig ringa o tala om att hon är så dålig som hon är. Jag är ledsen för mammas skull. Pappa bränner broar...sjukdomen har förstört hans sinne.
Vet inte om du tycker det är liknande ditt..men du är välkommen att prata...
Kram
Tack för svar Mia. Jag blir så jäkla frustrerad av situationen. Jag förstår ju att hon mår dåligt, och antagligen har hon "valt" att ta ut det på mig, då hon fortfarande har bra relationer med mina bröder, hon bor hos min yngsta storebror tex. Mina bröder pratar inte heller med mig och jag får inte träffa min brorsbarn. De har gemensamt skärmat av mig och min pappa från resten av familjen och det känns verkligen skit. Pappa bor 98 mil bort och trots att vi har en väldigt bra och öppen relation och pratar i telefon nästan dagligen så kan jag ändå inte prata fullt ut med honom om detta. Det är jobbigt för hans del också givetvis eftersom han blivit lämnad och utfrusen han med. Det skall också tilläggas att jag, mina två bröder och min mamma bor i samma kommun och titt som tätt råkar på varann inne på Ica, men de brukar bara titta bort o låtsas som de inte sett mig. Känns verkligen skit.
Hej...
Förlåt att jag ej hört av mig...varit lite mkt.
Mamma gick bort för en månad sedan..
Dock har jag o pappa kommit varandra nära. Vi bor ju närmast honom..mina syskon bor inte så långt bort men vi är iaf närmast. Syns mkt...på gott o inte ont..men det blir mkt inemellan. Familjen är också van vid hans"vändningar" så vi vet inte hur länge vi är bra...
Du har en fruktansvärd situation med din familj. Jag kan inte förstå hur folk kan bete sig som de. Jag kan dock förstå dig..har upplevt det själv...
Genom åren så har det hänt mkt...
Hör gärna av dig igen
Kram
Hej! Min mamma har fått cancer och det är har spridit sig och tumörerna har kommit tillbaka, i nulget så känner jag mig oerhört nere men vill inte heller träffa min familj för jag vill inte känna mig ännu mer ledsen än vad jag redan gör, är dety normalt att man backar ut ur familjen när sånt här händer? Min familj och jag har inte riktigt haft en sån bra relation till varandra då jag är adopterad och oftast så tycker vi inte så lika om saker o ting, snälla hjälp.
Hej lillagrodan,
Min mamma har också fått tillbaka sin cancer, hon fick bröstcancer när jag var 7 och det höll på i några år den hemska skiten. Hon blev sen friskförklarad men nu för ett halv år sedan så fick vi veta att hon fått bröstcancer igen men även metastaser i rygg och lungor.
Känns som att vi skulle kunna prata och få bra stöd från varandra. Om du fortfarande vill prata med någon. Vet att jag i alla fall skulle behöva det. Jag går snart sönder. Detta gör så ont i mig!