För en och en halv vecka sedan fick vi reda på att min sambo hade tjocktarms cancer... Från magproblem till total katastrof på ingen tid alls. Vi har en son som fyller två den 31 och har planer på att gifta oss den 10 augusti. I nästa vecka ska vi iväg på två röntgen undersökningar, kurator, dietist... Sen veckan efter det en ny undersökning av en kirurg... Sen får vi reda på hur det ska gå vidare. Jag klarar inte denna väntan. Jag är mycket mer upprörd än min sambo.. Gråter för ingen ting har ingen lust eller ork. Förstår inte hur vi ska klara deta. För två och ett halvt år sedan fick min sambo en skada så att han blev blind på ett öga. Fyra orationer..läkare... Och allt ansvar knäckte mig totalt.. Nu är vi här igen... Jag känner mig så dum för att jag mår så fruktansvärt dåligt när det inte är jag som är sjuk... Men jag vet redan sedan tidigare hur mycket som kommer hamna på mitt ansvar och nu har vi sonen också... Hur går man vidare och fungerar i deta läget
Hej, förstår din frustration men du ska se att du kommer orka. Man/ kroppen orkar så mycket mer än man tror. En överlevnadsinstinkt tror jag. Din familj behöver dig. Förhoppningsvis har du människor i din omgivning som kan ge er/dig stöd och energi. Man väljer inte situationen det är bara att följa med. Vi har levt med cancer i familjen både hos barn o vuxen de senaste åren och man faller, hårt, de första dagarna efter tunga besked, men sen kommer kraften att kämpa - för sin familj! Alternativet finns inte. Sköt om er och ta en dag i taget. Ta hjälp av sjukhuset, samtalsstöd om det blir för tungt, de brukar hjälpa en att sortera tankarna. Kram på er
För en och en halv vecka sedan fick vi reda på att min sambo hade tjocktarms cancer... Från magproblem till total katastrof på ingen tid alls. Vi har en son som fyller två den 31 och har planer på att gifta oss den 10 augusti. I nästa vecka ska vi iväg på två röntgen undersökningar, kurator, dietist... Sen veckan efter det en ny undersökning av en kirurg... Sen får vi reda på hur det ska gå vidare. Jag klarar inte denna väntan. Jag är mycket mer upprörd än min sambo.. Gråter för ingen ting har ingen lust eller ork. Förstår inte hur vi ska klara deta. För två och ett halvt år sedan fick min sambo en skada så att han blev blind på ett öga. Fyra orationer..läkare... Och allt ansvar knäckte mig totalt.. Nu är vi här igen... Jag känner mig så dum för att jag mår så fruktansvärt dåligt när det inte är jag som är sjuk... Men jag vet redan sedan tidigare hur mycket som kommer hamna på mitt ansvar och nu har vi sonen också... Hur går man vidare och fungerar i deta läget
Hej, förstår din frustration men du ska se att du kommer orka. Man/ kroppen orkar så mycket mer än man tror. En överlevnadsinstinkt tror jag. Din familj behöver dig. Förhoppningsvis har du människor i din omgivning som kan ge er/dig stöd och energi. Man väljer inte situationen det är bara att följa med. Vi har levt med cancer i familjen både hos barn o vuxen de senaste åren och man faller, hårt, de första dagarna efter tunga besked, men sen kommer kraften att kämpa - för sin familj! Alternativet finns inte. Sköt om er och ta en dag i taget. Ta hjälp av sjukhuset, samtalsstöd om det blir för tungt, de brukar hjälpa en att sortera tankarna. Kram på er