Jag är 24 år gammal och min far (53år) gick bort för 2 månader sen.
Han fick sin diagnos i december 2017 och det kom som en chock. Men under dessa 5,5 år har vi försökt att göra det bästa av situationen. Han sökte vård utomlands och fick tillgång till den bästa typen av vård vilket jag alltid kommer att vara tacksam för, då det gav oss fem fantastiska år tillsammans.
Trots sjukdomen, upplevde vi aldrig honom som sjuk. Under dessa fem år har vi rest, gråtit, skrattat, varit glada, arga, förtvivlade, kännt oss hoppfulla och hopplösa och bara levt livet. Min pappa var en livsnjutare och han älskade livet.
Och i maj 2023 hände det som inte fick hända - min pappa gick bort. Han åkte in till sjukhuset i januari för att han inte kunde gå, och kom aldrig hem igen. Det har varit så fruktansvärt jobbigt att hantera alla känslor det senaste halvåret. Jag saknar honom mer och mer varje dag och kan inte fatta att vi aldrig mer kommer att träffas. Jag kan inte föreställa mig en värld där min pappa inte är med.
Jag pratar mycket om mina känslor och tankar med min mamma, bror, sambo och vänner, men trots det, så har jag aldrig känt mig mer ensam i mitt liv.
Jag satt brevid honom när han somnade in, och varje gång jag tänker på honom, så tänker jag bara på dagarna som spenderades på sjukhuset, som att det aldrig fanns ett liv innan cancern. Är det någon som har haft liknande problem?
Styrkekramar till alla er som läser och relaterar ❤️
Hej fina du. Jag beklagar verkligen att du förlorat din pappa och att det blev i just cancer (vidriga sjukdom). Jag har också mist min pappa i cancer och relaterar till mycket du skriver. Jag tror att det är vanligt att cancern "kommer i vägen" för alla andra minnen av personen i början - så var det för mig också. Det var som att jag behövde bearbeta att han faktiskt dött och att det berodde på cancern. Det kan ibland fortfarande kännas overkligt att han ens hade cancer. Nu har det snart gått två år sedan min pappa gick bort och jag börjar kunna minnas honom för den han var innan han blev sjuk. Det känns bra att kunna minnas honom som människa numera, samtidigt som det väcker en annan saknad och smärta. Det är tufft att sörja. Även om det blir lättare, är det ju något man får leva med resten av livet. Stor kram ❤️
Hej,
Jag är 24 år gammal och min far (53år) gick bort för 2 månader sen.
Han fick sin diagnos i december 2017 och det kom som en chock. Men under dessa 5,5 år har vi försökt att göra det bästa av situationen. Han sökte vård utomlands och fick tillgång till den bästa typen av vård vilket jag alltid kommer att vara tacksam för, då det gav oss fem fantastiska år tillsammans.
Trots sjukdomen, upplevde vi aldrig honom som sjuk. Under dessa fem år har vi rest, gråtit, skrattat, varit glada, arga, förtvivlade, kännt oss hoppfulla och hopplösa och bara levt livet. Min pappa var en livsnjutare och han älskade livet.
Och i maj 2023 hände det som inte fick hända - min pappa gick bort. Han åkte in till sjukhuset i januari för att han inte kunde gå, och kom aldrig hem igen. Det har varit så fruktansvärt jobbigt att hantera alla känslor det senaste halvåret. Jag saknar honom mer och mer varje dag och kan inte fatta att vi aldrig mer kommer att träffas. Jag kan inte föreställa mig en värld där min pappa inte är med.
Jag pratar mycket om mina känslor och tankar med min mamma, bror, sambo och vänner, men trots det, så har jag aldrig känt mig mer ensam i mitt liv.
Jag satt brevid honom när han somnade in, och varje gång jag tänker på honom, så tänker jag bara på dagarna som spenderades på sjukhuset, som att det aldrig fanns ett liv innan cancern.
Är det någon som har haft liknande problem?
Styrkekramar till alla er som läser och relaterar ❤️
Hej fina du. Jag beklagar verkligen att du förlorat din pappa och att det blev i just cancer (vidriga sjukdom). Jag har också mist min pappa i cancer och relaterar till mycket du skriver. Jag tror att det är vanligt att cancern "kommer i vägen" för alla andra minnen av personen i början - så var det för mig också. Det var som att jag behövde bearbeta att han faktiskt dött och att det berodde på cancern. Det kan ibland fortfarande kännas overkligt att han ens hade cancer. Nu har det snart gått två år sedan min pappa gick bort och jag börjar kunna minnas honom för den han var innan han blev sjuk. Det känns bra att kunna minnas honom som människa numera, samtidigt som det väcker en annan saknad och smärta. Det är tufft att sörja. Även om det blir lättare, är det ju något man får leva med resten av livet. Stor kram ❤️