– Jag levde mitt eget liv, berättar Anita. Träffade kompisar och så. Mamma kom hem från sjukhuset på helgerna. Hon blev magrare och magrare. Mamma och pappa sa till mig att det här inte kommer gå bra, men jag tog inte in det. Det var inte bara det att jag var ung, det var nog tidsandan också. Jag jobbade redan i vården, och ”det ordnar sig ska du se” sa vi ju till patienterna också. Men den dagen pappa kom gående för att berätta att min mamma dött, då förstod jag vad som hänt innan han sagt ett ord.

Mamman var den enda som visste att pappan var sjuk

– Jag visste inte ens att min pappa var sjuk, säger Marie. Han hade blivit opererad ett par år tidigare, men det var det enda. Fast så här i efterhand förstår jag ju hur sjuk han var. Vi bodde i Frankrike då, och man skulle inte säga något till oss barn. Det dröjde länge innan pappa själv fick veta att han hade cancer; läkarna berättade bara för mamma. Hon fick bära allt ensam. Det måste ha varit så tungt. Det hade gjort stor skillnad om vi kunnat dela vår oro och stöttat varandra i familjen. Samtidigt vet jag faktiskt inte om jag klarat av att plugga till studentexamen om jag samtidigt hade oroat mig för min pappa.

Känner för patienternas tonårsbarn

– Mitt hjärta slår lite extra för de tonåringar vars sjuka föräldrar vårdas hos oss, säger Anita.

Att möta cancer som tonåringar har gjort Marie och Anita lyhörda för patienternas situation, och framför allt gett dem en förståelse för hur en hel familj drabbas när en person blir sjuk.

– Man blir nog känsligare när man varit med på nära håll, säger Marie. När vi får elever till kliniken brukar jag fråga om de har personlig erfarenhet av cancer. Det är många känslor som kan komma upp, som man kanske inte är beredd på.

Viktigt att se den som dött

– Om någon i familjen dött brukar jag råda familjemedlemmarna att se den döda. Det tror jag är jätteviktigt, säger Marie. Jag var utomlands när min pappa dog, och jag fick inte se honom. I många år har jag drömt att pappa inte är död på riktigt, att han bara håller sig borta. Att se honom hade nog hjälpt mig.

Saknad och brist på stöd

– De första jularna utan mamma var hemska, berättar Anita. När jag fick min dotter blev det bättre. Nu är jag mormor, och umgås med mina barnbarn så mycket jag kan. Jag är ledsen för att min dotter inte haft någon mormor. Det var svårt när hon var liten också; mina väninnor frågade sina mammor om råd och fick hjälp med barnpassning, men jag hade ingen att be om råd och hjälp.

En som ändå kommit att stå nära är Anitas faster. För Marie var det en morbror och en farbror som kunde ge extra stöd.

Måste få leva sitt eget liv

Både Anita och Marie flyttade hemifrån inom ett år efter att föräldern dött. Det fanns praktiska skäl till det, men de båda arbetskamraterna funderar också över om det var en överlevnadsstrategi.

– Det är viktigt att den som är ung får andrum, fortsätta träffa vänner och behålla sina intressen. Man kan inte kräva att barnen ska vara på sjukhuset eller hänga med i allt som händer när en förälder är sjuk. Man måste få leva sitt eget liv.