Min pappa (59 år) dog för ca. tre veckor sedan efter lite drygt 1 år med lungcancer. Två månader innan jul så fick jag reda på att han bara hade 2-3 månader kvar.
Jag hade inte träffat min pappa på kanske två veckor när jag åkte till sjukhuset för att träffa honom med min mamma och min bror. Jag hade fått veta att han inte skulle leva längre än 2-3 dagar men när vi åkte till sjukhuset förväntade jag mig inte att han skulle vara i det skicket han var.
För bara två veckor sedan då så mötte han upp mig i sjukhusets entré, han gick ner dit själv, han hade en kaffe i handen och pratade och var glad över att se mig, men den här gången var situationen inte sig lik. Vi gick in i rummet han låg i, jättesmal var han, såg ut som att han knappt kunde andas. Han såg helt borta ut pga. de smärtstillande han fick, läkaren förklarade att han kunde höra oss men kunde inte prata.
Jag fick inte ut några ord alls, hur hände det här? Hur kunde det gå så fort?
Vi satt där i kanske två timmar och mest kollade på honom, min bror pratade med honom men jag kom verkligen inte på någonting att säga, jag var helt förtvivlad och förstod inte att det var på riktigt. När vi skulle gå därifrån så bad jag om att få en kort stund ensam med honom. Jag försökte få ut "Jag älskar dig" ur min käft men det gick inte, jag är så jävla feg bara.. Jag sa "hejdå, jag kommer tillbaka imorgon och tittar till dig". När läkarna hade sagt 2-3 dagar så trodde jag verkligen inte att bara timmar efter att vi hade gått därifrån, så skulle han gå bort. Jag tänkte att jag säger att jag älskar honom imorgon istället. Jag ångrar att jag inte gjorde det och kommer definitivt göra det för resten av mitt liv.
Min pappa och jag var inte alltid jättenära varandra eller enade men jag älskade verkligen honom och jag vet att han älskade mig.
Folk undrar hur jag kan vara på så gott humör under dagarna nu efter att min pappa har dött, men sanning är att varje kväll när jag lägger mig i sängen för att försöka sova så kan jag inte tänka på någonting annat än min pappa. Jag gråter mig till sömns varje natt. Jag tänker på våra minnen tillsammans från när jag var liten och allt han har lovat mig att vi ska göra, t.ex. lovade han mig att vi skulle börja övningsköra till sommaren och resa runt i världen.
Det känns så sjukt overkligt att jag aldrig kommer att få se hans ansikte eller höra hans röst någonsin igen, eller gå in i köket på morgon och mötas av "god morgon" medan han gör frukost.
Förutom att jag bara ville skriva av mig så vill jag bara säga till alla där ute att ni inte får glömma bort att visa kärlek och påminna de ni älskar om att ni verkligen älskar dom innan det är för sent, även om ni kanske är lika feg som jag.
Hej. Känner igen mig så mycket i det du skriver! Min mamma dog i cancer för några månader sedan och mot slutet var hon som du beskrev din pappa. Jag hade också svårt att säga saker till henne, pratade nästan ingenting med henne när vi hälsade på på sjukhuset. Satt bara där helt förstummad.
Jag ångrar var dag att jag inte tog vara på den sista tiden med min fina mamma, men det är något man måste lära sig leva med. Din pappa visste nog om att du älskade honom, precis som du vet att han älskade dig.
Och du behöver inte sätta på dig någon mask på dagarna och låtsas att allt är ''bra''. Det är okej att vara hemma och gråta i dagar om man så känner för det.
Sen är du inte feg, du är stark. Fortsätt kämpa<3>
min pappa dog i går på julafton. Sorgen går inte att beskriva men vi är glada att vi tog hem honom eftersom de på sjukhuset sa att det inte fanns mer de kunde göra då cancern angripit alla organ.
morsan fick först diagnosen KOL. veckan därefter lunginflammation,med penicillin som åtgärd. efter sex dygns behandling hemma utan några tecken på förbättring, in med ambulans för andnöd. 14 dygn senare (15-12-2014) somnar hon in med uppenbara smärtor(trots kraftig smärtlindring). orsaken till detta: småcellig jävla lungcancer. jag må vara vuxen och tvåbarnsfar, men de enda jag kan tänka på e, vad hände?!? läst många gånger om liknande händelseförlopp förr,alltid med gråten i halsen för dom drabbade. men aldrig trodde jag detta skulle hända min mamma. inte min älskade mamma. men de gjorde de. och de gör så jävla ont. allt osagt, allt planerat allt allt allt... bara poff, borta. utan förvarning. och det har inte ens gått in riktigt i skallen än. än har jag lyckats lura mig själv till att de inte hänt, men blir allt svårare och svårare att ignorera fakta. vet ej riktigt hur jag hamnade här eller varför jag skriver detta. men så e det. mitt hjärta till alla som delat sina historier, till alla som håller de för sig själv, mitt hjärta går ut till alla drabbade. livet lär aldrig bli sig likt, men likväl måste man fortsätta leva. svårt, sugigt och totalt orättvist. älskar dig mamma, var du än e.. och saknar dig desto mer... så va rädda om varandra och våga via kärlek. för ett tu tre, så kan de otänkbara ske. Peace, Love and Understanding.
Min pappa gick bort i en hjärntumör för några månder sen, natten när han dog hade han också så mycket smärtlindrande så han inte kunde prata. Jag förstår hur det känns att du inte hann säga jag äslar dig, det måste kännas hämskt. Jag har även samma problem alla i skolan frågar mig hur jag kan vara så stark efter att min pappa har gått bort, men jag gråter mig till sömns varje natt. Jag saknar också att min pappa kommer hem från jobbet och ger mig en kram och hjälper mig med läxorna. Men så är det inte längre.
Skickar en styrke kram från en person som precis förstår hur du känner.
Det är så jobbigt att läsa det ni skriver. Min pappa ligger på dödsbädden och vi pratar om dagar. Vet inte hur jag ska sluta gråta och känna ångest. Det är så tungt just nu.
Känner igen mig i det du skriver min pappa dog för lite mer en ett år sedan i cancer.. Cancer är vidrigt och något som ingen borde få uppleva själv eller som närstående.
Vill bara ge dig massa kramar!
Jag hade lika svårt som du att säga de tre orden "jag älskar dig" och hann aldrig säga det. Man blir som stum när något sådant här händer! Men jag lovar dig att din pappa vet att du älskar honom och han älskar dig mer än ord kan beskriva!
Tiden läker inte alla sår, man lär sig bara leva med sorgen lite mer för varje dag.
Vill också bara skriva av mig lite men vart ska man börja?
Min pappa ligger just nu på sjukhus och har endast några dagar kvar. I april detta året fick han reda på att han hade en tumör i njuren. Opererades sedan efter en månad, dock blev operationen mycket större än läkarna väntat och flera organ och bitar av organ blev borttagna. Han återhämtade sig ganska bra men efter någon vecka började han få värk i ryggen och ner mot benet. Dröjde ytterligare någon vecka innan läkarna konstaterade att han hade en infektion i ryggen som vi bara för någon dag sedan fick reda på har orsakats av hans egna bakterier. Min pappa blev bara sämre och sämre och fick inte lämna sjukhuset, bara genom permission vissa helger... Nu, ca 2,5 månad senare har han som sagt bara några dagar kvar. Vad hände? Hur kunde det gå så snabbt? Jag känner inte igen honom, han har blivit så fruktansvärt smal. Han får dessutom väldigt mycket smärtlindring som gör honom så trött och förvirrad. Dessa dagarna har så många som möjligt kommit och hälsat på honom och jag och resten av familjen är där dygnet runt. Det som ändå ger en litet tröst i allt det här helvetet är att se hur otroligt fina människor han har i sin omgivning som verkligen bryr sig om honom. Att vi också får vara där med honom, säga hur mycket vi älskar honom, hjälper också. Han försvinner sakta men säkert ifrån oss, men på något sätt så känns det okej just nu för man har ändå fått ett litet litet avslut. Sen vet man aldrig hur man kommer reagera när det väl händer. Min tröst är att jag har fått säga hur mycket jag älskar honom och hur mycket jag kommer sakna honom och att jag kommer vara där när han somnar in.
Livet är orättvist och jag känner mest bara ilska. Han är bara 54 år och har så mycket kvar av livet. Det är det som gör mest ont. Mina föräldrar skulle ju bli gamla ihop. :(
Hej. Känner mycket igen mig i det du skriver min mamma dog för 1,5 vecka sedan ungefär i spriden cancer. Ena dagen satt hon uppe och pratade hela kvällen och dagen. Nästa dag låg hon som din pappa i smärtstillande och lugnande helt borta. Folk frågar mig detsamma hur jag kan görs saker, försöka vara glad osv. Men jag tror inte jag har förstått att hon är borta, jag tror att hon är på en resa och snart ska komma hem. Sen vet jag även att man inte kan sitta hemma och gråta 24 h om dygnet det är helt okej om man gör det men för mig hade det bara blivit värre då. Usch för denna sjukdom
Befinner mig nu i årets värsta månad, det är nämligen tio år sen min pappa dog i körtelcancer. Jag spenderade de första fem åren efter hans död med att låtsas som om allt var bra, tillät mig inte att vara ledsen och agerade familjens stöttepelare. Sen brast det totalt för mig. Nu mera mår jag bra och kan tänka på de fina minnen jag har av honom, förutom just den här tiden på året.
På hans dödsdag varje år lever jag i en lång rad av flashbacks, där jag minns varenda detalj av hans sista dag i livet, hur vi blev inkallade för att vaka vid hans sida tills han somnade in. Jag sa allt jag ville säga till min pappa när han dog, jag satt vid hans sida hela dagen, men hans sista dag i livet hölls han sovandes för att lindra lidandet.
Att han inte fanns där de sista timmarna, att han kanske inte hörde mig, att han inte ens kunde se på mig var och är fortfarande det dom gör mest ont. Jag vill inte påstå att tiden läker några sår, jag har bara lärt mig leva med mina ärr, men ärligt talat slutar det aldrig att göra ont.
Skickar styrkekramar till alla som behövt se någon nära lämna på grund av cancer. Min fantastiska pappa gick bort igår på morgonen efter att ha kämpat i två år mot lungcancer i stadie fyra. Hade stannat två nätter på sjukhuset med min mamma och syster. Vi var alla där vid hans sida när han somnade in. Sorgen går inte att beskriva, men min fina pappa behövde inte lida längre.
Min mamma fick reda på att hon har cancer för en månad sen, som tydligen kommer från lungorna och har spridit sig. Mitt hjärta går sönder av att se henne må dåligt, jag älskar henne så obeskrivligt mycket och jag är så rädd för den dagen hon lämnar oss. 😭
Berörd av allas historier här. Tyvärr har jag också nu fått uppleva den här sjukdomens framfart och hur mycket den kan förstöra för människor. För tre veckor sedan somnade min pappa in, efter att SJU VECKOR tidigare fått reda på att han hade en stor tumör på njuren. 19 maj fick han det beskedet, 6 juli var det över.
Att livet kan vändas upp och ner så fort...det går inte att beskriva.
Självklart saknar jag min pappa och känner sorg för allt han inte får uppleva. Han blev endast 63 år och hade ju mycket kvar. Känns t.ex hårt att ett ev. framtida barn för mig inte kommer att få träffa sin farfar.
Men det som gör mest ont i mig är att se min mammas fruktansvärda sorg och saknad. Efter 33 år tillsammans står hon nu plötsligt själv och det hon går igenom nu gör så ont att se. Det är det som känns så hårt. De skulle ju bli gamla tillsammans.
Min pappa levde med sin cancer i 17 månader aortacancer massa strålningar cellgifter. ut på sjukhuset fler gånger i månaden med dåliga värden . Var som att man gick i ett valium i alla månader .. Men fick tid att tänka umgås ta vara på nu tiden är i år sex år sen. Nu ligger mor med obotlig lungcancer och de vill o kan inte ge nån behandling ,de säger att hennes tillstånd är för dåligt. vill ju att hon ska leva länge till. på måndag ska vi ha möte med hemsjukvården o palliativa vården för hon vill dö hemma som pappa säger ju om. Vi är 4 flickor som ska sörja tyvärr har vi olika åsikter och jag orkar inte ta in deras skit nu ,den jag fokuserar på är min mor inte mina syskon för vi har aldrig haft nått ienterligen gemensamt ,utan två av oss har varit svartafåren gentemot våra andra systrar som. Känns jädrans jobbigt när man inte får vara delaktig så de känns som om man inte är lika värd i deras ögon. Jag älskar mina föräldrar och har aldrig klandrar dem . Men har aldrig hört de säga att de Älskar mig .
Låter super jobbigt flr dig ”Lev nu”!😥 Mitt tips är att tala om för din mamma nu att du älskar henne så att du vet att DU iallafall sa det till henne! Min mamma dog i lungcancer flr ett år sen och jag är glad att jag hann säga det till henne!❤️ Styrkekram❤️
Cancer är en hemsk, vidrig och så plågsam sjukdom. Min mamma gick bort för ett år sedan i cancer.Det gick så fort. Min älskade starka mamma. Ena dagen glad och pigg som vanligt
Ett par veckor senare borta. Ovärdigt. Saknaden är enorm. Inte visste jag att man kan bli nästan galen av sorg.
Jag hann säga "Jag älskar dig mamma" det sa jag ofta ända sedan barnsben.
Eftersom kärlek, kramar och skratt var mamma.
Precis när jag trodde att min utmattning efter mammas död börjar lätta har jag själv fått diagnosen lungcancer.
"Utmattningen" var cancer.
Ångest hade jag redan innan, läkare har viftat bort mina symptom som ångest.
Sörjer för min mans skull. Är inte rädd för att dö. Men att dö av cancer. Smärtsamt och ovärdigt. Ville leva många år till med min älskade man, min sol mitt allt. Nu blir det inte så.
Ångest och utmattad knr jag nu. Sorg och saknad över det liv som inte blev.
Känner igen mig/oss i mycket av det som skrivs här. Mamma fick diagnosen i måndags denna vecka om kraftigt spridd lungcancer till andra organ redan. 2 veckor innan det fick hon diagnosen KOL. Det har gått extremt fort kan jag säga.
Hon bor hemma hos mig och jag tar hand om henne den här sista korta tiden vi har tillsammans. På 1 månad har hon gått från lite ansträngd i benen vid korta promenader, till kraftigt försämrad andning, kraftig hosta, dagliga kräkningar, extrem trötthet, svårt att få i sig näring, yrsel, försvagad balans , de kognitiva förmågorna förminskar kraftigt och hon har svårt med närminnet och förståelse.
Vi har en tid om drygt 2 veckor till specialist. Får ändå vara glada att få tid inom 2 veckor i storstads regionen. Men det kan bli att vi får åka in tidigare med ambulans. Jag är helt övertygad om att det spritt sig till hjärnan för hennes kognitiva förmåga har blivit så nedsatt.
Vi hade bokade planer för en sista stor resa i höst, Kalifornien och Las Vegas. Allt är bokat. Känns hemskt att veta att hon förmodligen inte ens är kvar då.
Lika hemskt känns det att vakna varje dag för henne och för mig och undra om detta är sista dagen.... Ska jag behöva hitta henne kanske död nästa morgon....
Vi tar en dag i taget. Men jag vägrar att behandla henne sjuk. Klart hon ska få leva fortfarande som hon vill och njuta av den sista tiden. Vill vi ta en drink tillsammans, ja då gör vi det. Vad säger man... Livet är för kort ändå för att inte.
Jag accepterar och förstår varför detta händer. 60 år av rökning och ohälsosamt leverna vid 75 sätter sina spår. Men jag vill inte se henne eller nån annan lida. Och det här går fort. Väldigt fort.
Det har gått fort sen senaste inlägget ovan. På en månad har hon åldrats 20 år och kroppen har sakta börjat ge upp. Mamma blev inlagd 2 veckor på sjukhus då hennes mineralvärden föll kritiskt låga. Hemma sen 5 dagar tillbaka och idag fick vi beskedet från specialisterna: cancern har spritt sig redan utom kontroll till organ och hjärnan. Det finns inget mer att göra.
Som läkaren sa, detta blir tyvärr din mammas sista sommar. Prognosen är 6 månader.
Tungt. Jäkligt tungt. Hur hanterar man att man om några månader är död? Helt sjukt!
För bara 2 månader sedan flängde vi runt och gjorde planer för en lång resa och njöt av livet. Nu känns det som att någon snabbspolat oss 20 år framåt för så snabbt har det gått.
Hennes kropp har sakta börjat ge upp, hjärnan håller inte med nån mer utan minnet börjar försvinna, balans och hörsel likaså.
Att bara resa sig och ta några steg är nu en svårighet. Det har gått så fort. Och det känns för djävligt att behöva se sin mamma dö framför ögonen. Hon har bara mig och jag bara henne. Hon bor hos mig nu i mitt hem sedan 1 år tillbaka så att jag kan ta hand om henne. Det är hennes sista stora glädje i livet, hon får stöd och kärlek hemifrån.
Det är nu mitten av Juli, knappt 2 månader sedan mamma fick den initiala diagnosen och att det förmodligen var cancer. Under 2 månader har cancern ätit upp henne med en fart jag aldrig trott.
Cancer är ett helvete. Ett helvete för den som har det och för omgivningen. Den tär och äter upp och spottar ut allt gott som kommer den nära. Cancer är ett ovärdigt sätt att dö. Vecka för vecka känns det som att en knapp slås av hos mamma för varje funktion. Ena veckan slås balansen av, sen hörsel, illamående, minnet, alla kognitiva förmågor. Cancern har spritt sig till alla större organ nu och även hjärnan.... Det går så enormt fort.
Men det värsta av allt är nog minnet och när den börjar slås ut. Mamma kommer på sig själv hur närminnet inte längre fungerar och ingenting fastnar. Hur meningar blir svåra att avsluta och halvvägs genom rummet glöms det vart man skulle. Hur allt man tidigare tog för givet, som att tex använda en telefon , nu är svårt. På bara 2 månader har det mesta slagits ut och kroppen står på två vittrade ostadiga ben som kämpar med varje steg.
Mamma har fått bo hemma hos mig under hela tiden, hur jobbigt det än har varit. Det har varit en självklarhet för mig. Att ha tryggheten av ett eget hem. Vi har bara varandra.... Hon har bara mig och jag har bara henne. Nu om nånsin har avsaknaden av en större familj varit så påträgande. Att gå igenom detta helt ensam är ett helvete. Jag har avstått många dagar från arbete för att hellre spendera den sista tiden tillsammans. Nästan alla mina dagar har blivit till evigt långa dagar av arbete följda av telefonsamtal till olika instanser och väl hemma av timmar med hjälp och sällskap för mamma. Hemtjänsten gör sitt medan jag är borta, men det finns alltid mycket att göra när man kommer hem. Har glömt hur det var att ha egen tid istället för 15h måsten varje dag.
Idag gav jag in till slut efter ett tårögd samtal till ASIH och bad att få lägga in mamma på hospice då allt börjar bli för ohållbart. Idag medan jag arbetade, irrade hon ut från huset och lämnade dörrarna öppna och tv:n på högsta. Hemtjänst fick panik och gick skallgång med grannarna för att hitta henne irrande i centrum. Där gick gränsen även för mig, det blev till slut ohållbart. ASIH har än så länge varit fantastiska och verkligen förstående. De undrade hur jag hade orkat så länge själv att ta hand om henne..... Jag undrade tillbaka varför inte alla gjorde så? För mig är det bara naturligt.
Det som jag trodde var ett år, blev till ett halvår och blev till slut till veckor. Så fort går det. Det hemska är att ingen av läkarna än idag har vågat berätta för mamma hur kort tid hon har kvar, då hon tror att vi pratar om några år än och inte veckor. Fick för första gången tuppjuck med läkarna igår då de av någon outgrundlig anledning ville sätta mamma på en cellgiftsbehandling från nästa vecka när hon redan är halvt slut! Med lovord om bättre sista tid och eventuellt längre tid, undrade jag tillbaka hur de tänkte kring de facto att hon redan närmar sig gränsen och kan knappt stå upp samt tror att en cellgiftsbehandling kommer ge henne 5-10 år mer liv då ingen bemödat sig att ge henne en riktig prognos och berätta att det knappt är någon månad kvar. Då satte till och med sköterskorna kaffet i halsen och fattade hur fel de agerat. Vi tackade nej till att förstöra mammas sista korta tid med kraftiga cellgifter som utan tvekan skulle få hennes korta sista tid att likna en uppfläkt grönsak.
Jag hoppas hennes sista tid på hospice blir bra och att hon får somna in stilla och lungt.
Min pappa gick bort i lungcancer 24 oktober 2018. Han hade då kämpat i ca 1.5 år med det. Jag är sjuksköterska och väldigt van vid såna här sjukdomar. Jag hjälpte pappa med ALLT. Städa laga mat medicin dosering samt var med på alla läkarbesöken. 10 oktober var vi hos läkaren och jag ställer fråga till doktorn om hur lång tid? (Pappa hörde jätte dåligt så han hörde inte det). Jag får svaret att jag ska blunda ögonen. Fint. Han hade en tumör som tryckte enormt på hjärtat så han fick kortison behandling för att se om det skulle hjälpa. Samtidigt som han fick 80% cytostatika behandling. Han var planerad 4 behndlingar. Pappa var diabetiker. Hans blodsocker åker upp i toppen och jag hade kontinuerlig kontakt med diabetes sköterskan och vi regulerade han insulindos. Det hjälpte till en början. 12 dagar senare ska jag iväg o jobba på morgonen o då brukar vi prata under bilresan men han svarar inte trots jag vet att han är vaken. O tänker han kanske är på toa eller hör inte. Jag ringde några ggr inget svar. Mitt skift började o tiden gick. Strax efter 12 så ringer han äntligen o då säger han "jag gar inte ätit och jag har inte tagit mina mediciner". Jag jobbar långt bort o grips i panik inom mig men visar inte det för att inte göra pappa orolig. Jag bad han ringa 112 för hans andning var inte alls bra. Han åker in måndag 22/10 kl 15. Jag kommer dit o ser han ligger med 6 liter syrgas till att börja med. Han blir röntgad o det visar att han har dubbelsidig lunginflammation samt att dom misstänker hjärtsvikt. Jag lämnar honom på måndag kväll. tisdag kommer jag dit igen o är där i princip hela dagen o då ligger han med 11 liter syrgas.. Jag blir även erbjuden en säng för att sova där. Men jag avböjer för jag bor precis i närheten. Onsdag morgon åker min lillebror i förväg. Han skickar flera sms medab jag står i duschen för att göra mig klar för att komma dit. Jag ser sms"en när jag kommer ut o då ringer han med gråt i halsen o säger "pappa har gått bort". Dom orden får mig fortf att gråta. Jag lämnade honom vid liv o kom tillbaka då ligger han död. Jag är sjuksköterska. Hur kunde jag inte se han hade lunginflammation? Tankarna slår mig alltid atr jag hade kunnat rädda honom. Men han visade INGA tecken på infektion i kroppen. Hans blodsocker var högt pga kortison. Han andades dåligt pga KOL (glömt att nämna) samt att tumören tryckte på hjärtat. Pappa var min bästa vän. Min pappa. Min sparringspartner. Han fanns där alltid för mig i vått o torrt. Vi hade ett väldigt speciellt band som inte går att beskriva. Jag drömmer ofta om honom. Saknaden och sorgen är lika stor även om nästa månad har det gått 1år. Jag fick börja med anti depressiva o nu har jag börjat gå hos en psykolog. Men oavsett allt det så känner jag en stor tomhet inom mig. Han var så glad även om han visste att han var svårt sjuk.
Min pappa gick bort i lungcancer 24 oktober 2018. Han hade då kämpat i ca 1.5 år med det. Jag är sjuksköterska och väldigt van vid såna här sjukdomar. Jag hjälpte pappa med ALLT. Städa laga mat medicin dosering samt var med på alla läkarbesöken. 10 oktober var vi hos läkaren och jag ställer fråga till doktorn om hur lång tid? (Pappa hörde jätte dåligt så han hörde inte det). Jag får svaret att jag ska blunda ögonen. Fint. Han hade en tumör som tryckte enormt på hjärtat så han fick kortison behandling för att se om det skulle hjälpa. Samtidigt som han fick 80% cytostatika behandling. Han var planerad 4 behndlingar. Pappa var diabetiker. Hans blodsocker åker upp i toppen och jag hade kontinuerlig kontakt med diabetes sköterskan och vi regulerade han insulindos. Det hjälpte till en början. 12 dagar senare ska jag iväg o jobba på morgonen o då brukar vi prata under bilresan men han svarar inte trots jag vet att han är vaken. O tänker han kanske är på toa eller hör inte. Jag ringde några ggr inget svar. Mitt skift började o tiden gick. Strax efter 12 så ringer han äntligen o då säger han "jag gar inte ätit och jag har inte tagit mina mediciner". Jag jobbar långt bort o grips i panik inom mig men visar inte det för att inte göra pappa orolig. Jag bad han ringa 112 för hans andning var inte alls bra. Han åker in måndag 22/10 kl 15. Jag kommer dit o ser han ligger med 6 liter syrgas till att börja med. Han blir röntgad o det visar att han har dubbelsidig lunginflammation samt att dom misstänker hjärtsvikt. Jag lämnar honom på måndag kväll. tisdag kommer jag dit igen o är där i princip hela dagen o då ligger han med 11 liter syrgas.. Jag blir även erbjuden en säng för att sova där. Men jag avböjer för jag bor precis i närheten. Onsdag morgon åker min lillebror i förväg. Han skickar flera sms medab jag står i duschen för att göra mig klar för att komma dit. Jag ser sms"en när jag kommer ut o då ringer han med gråt i halsen o säger "pappa har gått bort". Dom orden får mig fortf att gråta. Jag lämnade honom vid liv o kom tillbaka då ligger han död. Jag är sjuksköterska. Hur kunde jag inte se han hade lunginflammation? Tankarna slår mig alltid atr jag hade kunnat rädda honom. Men han visade INGA tecken på infektion i kroppen. Hans blodsocker var högt pga kortison. Han andades dåligt pga KOL (glömt att nämna) samt att tumören tryckte på hjärtat. Pappa var min bästa vän. Min pappa. Min sparringspartner. Han fanns där alltid för mig i vått o torrt. Vi hade ett väldigt speciellt band som inte går att beskriva. Jag drömmer ofta om honom. Saknaden och sorgen är lika stor även om nästa månad har det gått 1år. Jag fick börja med anti depressiva o nu har jag börjat gå hos en psykolog. Men oavsett allt det så känner jag en stor tomhet inom mig. Han var så glad även om han visste att han var svårt sjuk.
Ursäkta det långa inlägget.
Känner igen mig i det du skriver. Styrkekram till dig❣️
Det är så jobbigt att läsa det ni skriver. Min pappa ligger på dödsbädden och vi pratar om dagar. Vet inte hur jag ska sluta gråta och känna ångest. Det är så tungt just nu.
Min pappa ligger på sin dödsbädd med hjärntumör. Han är helt borta och vi vet inte hur mycket han har kvar. Vi är inte ensamma . Alla ska vi dö och vi måste vara starka. Min pappa är min bästavän
Hej.
Min pappa (59 år) dog för ca. tre veckor sedan efter lite drygt 1 år med lungcancer. Två månader innan jul så fick jag reda på att han bara hade 2-3 månader kvar.
Jag hade inte träffat min pappa på kanske två veckor när jag åkte till sjukhuset för att träffa honom med min mamma och min bror. Jag hade fått veta att han inte skulle leva längre än 2-3 dagar men när vi åkte till sjukhuset förväntade jag mig inte att han skulle vara i det skicket han var.
För bara två veckor sedan då så mötte han upp mig i sjukhusets entré, han gick ner dit själv, han hade en kaffe i handen och pratade och var glad över att se mig, men den här gången var situationen inte sig lik. Vi gick in i rummet han låg i, jättesmal var han, såg ut som att han knappt kunde andas. Han såg helt borta ut pga. de smärtstillande han fick, läkaren förklarade att han kunde höra oss men kunde inte prata.
Jag fick inte ut några ord alls, hur hände det här? Hur kunde det gå så fort?
Vi satt där i kanske två timmar och mest kollade på honom, min bror pratade med honom men jag kom verkligen inte på någonting att säga, jag var helt förtvivlad och förstod inte att det var på riktigt. När vi skulle gå därifrån så bad jag om att få en kort stund ensam med honom. Jag försökte få ut "Jag älskar dig" ur min käft men det gick inte, jag är så jävla feg bara.. Jag sa "hejdå, jag kommer tillbaka imorgon och tittar till dig". När läkarna hade sagt 2-3 dagar så trodde jag verkligen inte att bara timmar efter att vi hade gått därifrån, så skulle han gå bort. Jag tänkte att jag säger att jag älskar honom imorgon istället. Jag ångrar att jag inte gjorde det och kommer definitivt göra det för resten av mitt liv.
Min pappa och jag var inte alltid jättenära varandra eller enade men jag älskade verkligen honom och jag vet att han älskade mig.
Folk undrar hur jag kan vara på så gott humör under dagarna nu efter att min pappa har dött, men sanning är att varje kväll när jag lägger mig i sängen för att försöka sova så kan jag inte tänka på någonting annat än min pappa. Jag gråter mig till sömns varje natt. Jag tänker på våra minnen tillsammans från när jag var liten och allt han har lovat mig att vi ska göra, t.ex. lovade han mig att vi skulle börja övningsköra till sommaren och resa runt i världen.
Det känns så sjukt overkligt att jag aldrig kommer att få se hans ansikte eller höra hans röst någonsin igen, eller gå in i köket på morgon och mötas av "god morgon" medan han gör frukost.
Förutom att jag bara ville skriva av mig så vill jag bara säga till alla där ute att ni inte får glömma bort att visa kärlek och påminna de ni älskar om att ni verkligen älskar dom innan det är för sent, även om ni kanske är lika feg som jag.
Hej. Känner igen mig så mycket i det du skriver! Min mamma dog i cancer för några månader sedan och mot slutet var hon som du beskrev din pappa. Jag hade också svårt att säga saker till henne, pratade nästan ingenting med henne när vi hälsade på på sjukhuset. Satt bara där helt förstummad.
Jag ångrar var dag att jag inte tog vara på den sista tiden med min fina mamma, men det är något man måste lära sig leva med. Din pappa visste nog om att du älskade honom, precis som du vet att han älskade dig.
Och du behöver inte sätta på dig någon mask på dagarna och låtsas att allt är ''bra''. Det är okej att vara hemma och gråta i dagar om man så känner för det.
Sen är du inte feg, du är stark. Fortsätt kämpa<3>
min pappa dog i går på julafton. Sorgen går inte att beskriva men vi är glada att vi tog hem honom eftersom de på sjukhuset sa att det inte fanns mer de kunde göra då cancern angripit alla organ.
Stor kram till dig "Jag"! <3>
morsan fick först diagnosen KOL. veckan därefter lunginflammation,med penicillin som åtgärd. efter sex dygns behandling hemma utan några tecken på förbättring, in med ambulans för andnöd. 14 dygn senare (15-12-2014) somnar hon in med uppenbara smärtor(trots kraftig smärtlindring). orsaken till detta: småcellig jävla lungcancer. jag må vara vuxen och tvåbarnsfar, men de enda jag kan tänka på e, vad hände?!? läst många gånger om liknande händelseförlopp förr,alltid med gråten i halsen för dom drabbade. men aldrig trodde jag detta skulle hända min mamma. inte min älskade mamma. men de gjorde de. och de gör så jävla ont. allt osagt, allt planerat allt allt allt... bara poff, borta. utan förvarning. och det har inte ens gått in riktigt i skallen än. än har jag lyckats lura mig själv till att de inte hänt, men blir allt svårare och svårare att ignorera fakta. vet ej riktigt hur jag hamnade här eller varför jag skriver detta. men så e det. mitt hjärta till alla som delat sina historier, till alla som håller de för sig själv, mitt hjärta går ut till alla drabbade. livet lär aldrig bli sig likt, men likväl måste man fortsätta leva. svårt, sugigt och totalt orättvist. älskar dig mamma, var du än e.. och saknar dig desto mer... så va rädda om varandra och våga via kärlek. för ett tu tre, så kan de otänkbara ske. Peace, Love and Understanding.
ber om ursäkt för dålig stavning. Peace, Love And Understanding.
Min pappa gick bort i en hjärntumör för några månder sen, natten när han dog hade han också så mycket smärtlindrande så han inte kunde prata. Jag förstår hur det känns att du inte hann säga jag äslar dig, det måste kännas hämskt. Jag har även samma problem alla i skolan frågar mig hur jag kan vara så stark efter att min pappa har gått bort, men jag gråter mig till sömns varje natt. Jag saknar också att min pappa kommer hem från jobbet och ger mig en kram och hjälper mig med läxorna. Men så är det inte längre.
Skickar en styrke kram från en person som precis förstår hur du känner.
Gråter av de jag läst , snart har det gått 2 år sen jag förlorade min pappa i hjärntumör .
Stor kram, jag vet hur det känns. Min pappa dog för två veckor sedan och saknaden är enorm
Det är så jobbigt att läsa det ni skriver. Min pappa ligger på dödsbädden och vi pratar om dagar. Vet inte hur jag ska sluta gråta och känna ångest. Det är så tungt just nu.
Känner igen mig i det du skriver min pappa dog för lite mer en ett år sedan i cancer.. Cancer är vidrigt och något som ingen borde få uppleva själv eller som närstående.
Vill bara ge dig massa kramar!
Jag hade lika svårt som du att säga de tre orden "jag älskar dig" och hann aldrig säga det. Man blir som stum när något sådant här händer! Men jag lovar dig att din pappa vet att du älskar honom och han älskar dig mer än ord kan beskriva!
Tiden läker inte alla sår, man lär sig bara leva med sorgen lite mer för varje dag.
Massa kramar till alla er som skrivit här!
Vill också bara skriva av mig lite men vart ska man börja?
Min pappa ligger just nu på sjukhus och har endast några dagar kvar. I april detta året fick han reda på att han hade en tumör i njuren. Opererades sedan efter en månad, dock blev operationen mycket större än läkarna väntat och flera organ och bitar av organ blev borttagna. Han återhämtade sig ganska bra men efter någon vecka började han få värk i ryggen och ner mot benet. Dröjde ytterligare någon vecka innan läkarna konstaterade att han hade en infektion i ryggen som vi bara för någon dag sedan fick reda på har orsakats av hans egna bakterier. Min pappa blev bara sämre och sämre och fick inte lämna sjukhuset, bara genom permission vissa helger... Nu, ca 2,5 månad senare har han som sagt bara några dagar kvar. Vad hände? Hur kunde det gå så snabbt? Jag känner inte igen honom, han har blivit så fruktansvärt smal. Han får dessutom väldigt mycket smärtlindring som gör honom så trött och förvirrad. Dessa dagarna har så många som möjligt kommit och hälsat på honom och jag och resten av familjen är där dygnet runt. Det som ändå ger en litet tröst i allt det här helvetet är att se hur otroligt fina människor han har i sin omgivning som verkligen bryr sig om honom. Att vi också får vara där med honom, säga hur mycket vi älskar honom, hjälper också. Han försvinner sakta men säkert ifrån oss, men på något sätt så känns det okej just nu för man har ändå fått ett litet litet avslut. Sen vet man aldrig hur man kommer reagera när det väl händer. Min tröst är att jag har fått säga hur mycket jag älskar honom och hur mycket jag kommer sakna honom och att jag kommer vara där när han somnar in.
Livet är orättvist och jag känner mest bara ilska. Han är bara 54 år och har så mycket kvar av livet. Det är det som gör mest ont. Mina föräldrar skulle ju bli gamla ihop. :(
Hej. Känner mycket igen mig i det du skriver min mamma dog för 1,5 vecka sedan ungefär i spriden cancer. Ena dagen satt hon uppe och pratade hela kvällen och dagen. Nästa dag låg hon som din pappa i smärtstillande och lugnande helt borta. Folk frågar mig detsamma hur jag kan görs saker, försöka vara glad osv. Men jag tror inte jag har förstått att hon är borta, jag tror att hon är på en resa och snart ska komma hem. Sen vet jag även att man inte kan sitta hemma och gråta 24 h om dygnet det är helt okej om man gör det men för mig hade det bara blivit värre då. Usch för denna sjukdom
Jag får tårar i ögonen av allt jag läser.
Befinner mig nu i årets värsta månad, det är nämligen tio år sen min pappa dog i körtelcancer. Jag spenderade de första fem åren efter hans död med att låtsas som om allt var bra, tillät mig inte att vara ledsen och agerade familjens stöttepelare. Sen brast det totalt för mig. Nu mera mår jag bra och kan tänka på de fina minnen jag har av honom, förutom just den här tiden på året.
På hans dödsdag varje år lever jag i en lång rad av flashbacks, där jag minns varenda detalj av hans sista dag i livet, hur vi blev inkallade för att vaka vid hans sida tills han somnade in. Jag sa allt jag ville säga till min pappa när han dog, jag satt vid hans sida hela dagen, men hans sista dag i livet hölls han sovandes för att lindra lidandet.
Att han inte fanns där de sista timmarna, att han kanske inte hörde mig, att han inte ens kunde se på mig var och är fortfarande det dom gör mest ont. Jag vill inte påstå att tiden läker några sår, jag har bara lärt mig leva med mina ärr, men ärligt talat slutar det aldrig att göra ont.
Pappa dog i förrgår i sin lungcancer. Jag älskar dej pappa.
❤️styrkekaramar till dig Mirja!!
Skickar styrkekramar till alla som behövt se någon nära lämna på grund av cancer. Min fantastiska pappa gick bort igår på morgonen efter att ha kämpat i två år mot lungcancer i stadie fyra. Hade stannat två nätter på sjukhuset med min mamma och syster. Vi var alla där vid hans sida när han somnade in. Sorgen går inte att beskriva, men min fina pappa behövde inte lida längre.
😥Ledsen för din skull Celine! Min pappa dog också flr ett år sedan. Stor Styrkekram till dig❤️
Min mamma fick reda på att hon har cancer för en månad sen, som tydligen kommer från lungorna och har spridit sig. Mitt hjärta går sönder av att se henne må dåligt, jag älskar henne så obeskrivligt mycket och jag är så rädd för den dagen hon lämnar oss. 😭
Tråkigt Sara att din mamma oxå fått denna hemska sjukdom! 😥Ta vara på tiden du har med din mamma. Styrkekramar ❤️❤️❤️
Berörd av allas historier här. Tyvärr har jag också nu fått uppleva den här sjukdomens framfart och hur mycket den kan förstöra för människor. För tre veckor sedan somnade min pappa in, efter att SJU VECKOR tidigare fått reda på att han hade en stor tumör på njuren. 19 maj fick han det beskedet, 6 juli var det över.
Att livet kan vändas upp och ner så fort...det går inte att beskriva.
Självklart saknar jag min pappa och känner sorg för allt han inte får uppleva. Han blev endast 63 år och hade ju mycket kvar. Känns t.ex hårt att ett ev. framtida barn för mig inte kommer att få träffa sin farfar.
Men det som gör mest ont i mig är att se min mammas fruktansvärda sorg och saknad. Efter 33 år tillsammans står hon nu plötsligt själv och det hon går igenom nu gör så ont att se. Det är det som känns så hårt. De skulle ju bli gamla tillsammans.
Jag fick reda på för 1 månad sen att min pappa har lungcancer som har spritt sig.. Går alltså inte att operera utan bara strålning.
Man är inte sig själv efter man fick reda på det.. Men får bara vara stark nu för älskade pappa! :(
Min pappa levde med sin cancer i 17 månader aortacancer massa strålningar cellgifter. ut på sjukhuset fler gånger i månaden med dåliga värden . Var som att man gick i ett valium i alla månader .. Men fick tid att tänka umgås ta vara på nu tiden är i år sex år sen. Nu ligger mor med obotlig lungcancer och de vill o kan inte ge nån behandling ,de säger att hennes tillstånd är för dåligt. vill ju att hon ska leva länge till. på måndag ska vi ha möte med hemsjukvården o palliativa vården för hon vill dö hemma som pappa säger ju om. Vi är 4 flickor som ska sörja tyvärr har vi olika åsikter och jag orkar inte ta in deras skit nu ,den jag fokuserar på är min mor inte mina syskon för vi har aldrig haft nått ienterligen gemensamt ,utan två av oss har varit svartafåren gentemot våra andra systrar som. Känns jädrans jobbigt när man inte får vara delaktig så de känns som om man inte är lika värd i deras ögon. Jag älskar mina föräldrar och har aldrig klandrar dem . Men har aldrig hört de säga att de Älskar mig .
Låter super jobbigt flr dig ”Lev nu”!😥 Mitt tips är att tala om för din mamma nu att du älskar henne så att du vet att DU iallafall sa det till henne! Min mamma dog i lungcancer flr ett år sen och jag är glad att jag hann säga det till henne!❤️ Styrkekram❤️
Cancer är en hemsk, vidrig och så plågsam sjukdom. Min mamma gick bort för ett år sedan i cancer.Det gick så fort. Min älskade starka mamma. Ena dagen glad och pigg som vanligt
Ett par veckor senare borta. Ovärdigt. Saknaden är enorm. Inte visste jag att man kan bli nästan galen av sorg.
Jag hann säga "Jag älskar dig mamma" det sa jag ofta ända sedan barnsben.
Eftersom kärlek, kramar och skratt var mamma.
Precis när jag trodde att min utmattning efter mammas död börjar lätta har jag själv fått diagnosen lungcancer.
"Utmattningen" var cancer.
Ångest hade jag redan innan, läkare har viftat bort mina symptom som ångest.
Sörjer för min mans skull. Är inte rädd för att dö. Men att dö av cancer. Smärtsamt och ovärdigt. Ville leva många år till med min älskade man, min sol mitt allt. Nu blir det inte så.
Ångest och utmattad knr jag nu. Sorg och saknad över det liv som inte blev.
Kramar till er alla.
Så otroligt orättvist livet är Lisa! Skulle önska att du kan få slippa detta och få bli frisk!😥❤️
Min pappa dog200603 fick beses den200707
Känner igen mig/oss i mycket av det som skrivs här. Mamma fick diagnosen i måndags denna vecka om kraftigt spridd lungcancer till andra organ redan. 2 veckor innan det fick hon diagnosen KOL. Det har gått extremt fort kan jag säga.
Hon bor hemma hos mig och jag tar hand om henne den här sista korta tiden vi har tillsammans. På 1 månad har hon gått från lite ansträngd i benen vid korta promenader, till kraftigt försämrad andning, kraftig hosta, dagliga kräkningar, extrem trötthet, svårt att få i sig näring, yrsel, försvagad balans , de kognitiva förmågorna förminskar kraftigt och hon har svårt med närminnet och förståelse.
Vi har en tid om drygt 2 veckor till specialist. Får ändå vara glada att få tid inom 2 veckor i storstads regionen. Men det kan bli att vi får åka in tidigare med ambulans. Jag är helt övertygad om att det spritt sig till hjärnan för hennes kognitiva förmåga har blivit så nedsatt.
Vi hade bokade planer för en sista stor resa i höst, Kalifornien och Las Vegas. Allt är bokat. Känns hemskt att veta att hon förmodligen inte ens är kvar då.
Lika hemskt känns det att vakna varje dag för henne och för mig och undra om detta är sista dagen.... Ska jag behöva hitta henne kanske död nästa morgon....
Vi tar en dag i taget. Men jag vägrar att behandla henne sjuk. Klart hon ska få leva fortfarande som hon vill och njuta av den sista tiden. Vill vi ta en drink tillsammans, ja då gör vi det. Vad säger man... Livet är för kort ändå för att inte.
Jag accepterar och förstår varför detta händer. 60 år av rökning och ohälsosamt leverna vid 75 sätter sina spår. Men jag vill inte se henne eller nån annan lida. Och det här går fort. Väldigt fort.
En uppdatering.
Det har gått fort sen senaste inlägget ovan. På en månad har hon åldrats 20 år och kroppen har sakta börjat ge upp. Mamma blev inlagd 2 veckor på sjukhus då hennes mineralvärden föll kritiskt låga. Hemma sen 5 dagar tillbaka och idag fick vi beskedet från specialisterna: cancern har spritt sig redan utom kontroll till organ och hjärnan. Det finns inget mer att göra.
Som läkaren sa, detta blir tyvärr din mammas sista sommar. Prognosen är 6 månader.
Tungt. Jäkligt tungt. Hur hanterar man att man om några månader är död? Helt sjukt!
För bara 2 månader sedan flängde vi runt och gjorde planer för en lång resa och njöt av livet. Nu känns det som att någon snabbspolat oss 20 år framåt för så snabbt har det gått.
Hennes kropp har sakta börjat ge upp, hjärnan håller inte med nån mer utan minnet börjar försvinna, balans och hörsel likaså.
Att bara resa sig och ta några steg är nu en svårighet. Det har gått så fort. Och det känns för djävligt att behöva se sin mamma dö framför ögonen. Hon har bara mig och jag bara henne. Hon bor hos mig nu i mitt hem sedan 1 år tillbaka så att jag kan ta hand om henne. Det är hennes sista stora glädje i livet, hon får stöd och kärlek hemifrån.
😢Låter superjobbigt! Hoppas att ni får en fin sista tid tillsammans! ❤️
Blir så ledsen när jag läser hur du har det! 😭En massa Styrkekramar till dig ”anonym”❤️❤️❤️
Uppföljning på senaste inlägget.
Det är nu mitten av Juli, knappt 2 månader sedan mamma fick den initiala diagnosen och att det förmodligen var cancer. Under 2 månader har cancern ätit upp henne med en fart jag aldrig trott.
Cancer är ett helvete. Ett helvete för den som har det och för omgivningen. Den tär och äter upp och spottar ut allt gott som kommer den nära. Cancer är ett ovärdigt sätt att dö. Vecka för vecka känns det som att en knapp slås av hos mamma för varje funktion. Ena veckan slås balansen av, sen hörsel, illamående, minnet, alla kognitiva förmågor. Cancern har spritt sig till alla större organ nu och även hjärnan.... Det går så enormt fort.
Men det värsta av allt är nog minnet och när den börjar slås ut. Mamma kommer på sig själv hur närminnet inte längre fungerar och ingenting fastnar. Hur meningar blir svåra att avsluta och halvvägs genom rummet glöms det vart man skulle. Hur allt man tidigare tog för givet, som att tex använda en telefon , nu är svårt. På bara 2 månader har det mesta slagits ut och kroppen står på två vittrade ostadiga ben som kämpar med varje steg.
Mamma har fått bo hemma hos mig under hela tiden, hur jobbigt det än har varit. Det har varit en självklarhet för mig. Att ha tryggheten av ett eget hem. Vi har bara varandra.... Hon har bara mig och jag har bara henne. Nu om nånsin har avsaknaden av en större familj varit så påträgande. Att gå igenom detta helt ensam är ett helvete. Jag har avstått många dagar från arbete för att hellre spendera den sista tiden tillsammans. Nästan alla mina dagar har blivit till evigt långa dagar av arbete följda av telefonsamtal till olika instanser och väl hemma av timmar med hjälp och sällskap för mamma. Hemtjänsten gör sitt medan jag är borta, men det finns alltid mycket att göra när man kommer hem. Har glömt hur det var att ha egen tid istället för 15h måsten varje dag.
Idag gav jag in till slut efter ett tårögd samtal till ASIH och bad att få lägga in mamma på hospice då allt börjar bli för ohållbart. Idag medan jag arbetade, irrade hon ut från huset och lämnade dörrarna öppna och tv:n på högsta. Hemtjänst fick panik och gick skallgång med grannarna för att hitta henne irrande i centrum. Där gick gränsen även för mig, det blev till slut ohållbart. ASIH har än så länge varit fantastiska och verkligen förstående. De undrade hur jag hade orkat så länge själv att ta hand om henne..... Jag undrade tillbaka varför inte alla gjorde så? För mig är det bara naturligt.
Det som jag trodde var ett år, blev till ett halvår och blev till slut till veckor. Så fort går det. Det hemska är att ingen av läkarna än idag har vågat berätta för mamma hur kort tid hon har kvar, då hon tror att vi pratar om några år än och inte veckor. Fick för första gången tuppjuck med läkarna igår då de av någon outgrundlig anledning ville sätta mamma på en cellgiftsbehandling från nästa vecka när hon redan är halvt slut! Med lovord om bättre sista tid och eventuellt längre tid, undrade jag tillbaka hur de tänkte kring de facto att hon redan närmar sig gränsen och kan knappt stå upp samt tror att en cellgiftsbehandling kommer ge henne 5-10 år mer liv då ingen bemödat sig att ge henne en riktig prognos och berätta att det knappt är någon månad kvar. Då satte till och med sköterskorna kaffet i halsen och fattade hur fel de agerat. Vi tackade nej till att förstöra mammas sista korta tid med kraftiga cellgifter som utan tvekan skulle få hennes korta sista tid att likna en uppfläkt grönsak.
Jag hoppas hennes sista tid på hospice blir bra och att hon får somna in stilla och lungt.
Hej.
Min pappa gick bort i lungcancer 24 oktober 2018. Han hade då kämpat i ca 1.5 år med det. Jag är sjuksköterska och väldigt van vid såna här sjukdomar. Jag hjälpte pappa med ALLT. Städa laga mat medicin dosering samt var med på alla läkarbesöken. 10 oktober var vi hos läkaren och jag ställer fråga till doktorn om hur lång tid? (Pappa hörde jätte dåligt så han hörde inte det). Jag får svaret att jag ska blunda ögonen. Fint. Han hade en tumör som tryckte enormt på hjärtat så han fick kortison behandling för att se om det skulle hjälpa. Samtidigt som han fick 80% cytostatika behandling. Han var planerad 4 behndlingar. Pappa var diabetiker. Hans blodsocker åker upp i toppen och jag hade kontinuerlig kontakt med diabetes sköterskan och vi regulerade han insulindos. Det hjälpte till en början. 12 dagar senare ska jag iväg o jobba på morgonen o då brukar vi prata under bilresan men han svarar inte trots jag vet att han är vaken. O tänker han kanske är på toa eller hör inte. Jag ringde några ggr inget svar. Mitt skift började o tiden gick. Strax efter 12 så ringer han äntligen o då säger han "jag gar inte ätit och jag har inte tagit mina mediciner". Jag jobbar långt bort o grips i panik inom mig men visar inte det för att inte göra pappa orolig. Jag bad han ringa 112 för hans andning var inte alls bra. Han åker in måndag 22/10 kl 15. Jag kommer dit o ser han ligger med 6 liter syrgas till att börja med. Han blir röntgad o det visar att han har dubbelsidig lunginflammation samt att dom misstänker hjärtsvikt. Jag lämnar honom på måndag kväll. tisdag kommer jag dit igen o är där i princip hela dagen o då ligger han med 11 liter syrgas.. Jag blir även erbjuden en säng för att sova där. Men jag avböjer för jag bor precis i närheten. Onsdag morgon åker min lillebror i förväg. Han skickar flera sms medab jag står i duschen för att göra mig klar för att komma dit. Jag ser sms"en när jag kommer ut o då ringer han med gråt i halsen o säger "pappa har gått bort". Dom orden får mig fortf att gråta. Jag lämnade honom vid liv o kom tillbaka då ligger han död. Jag är sjuksköterska. Hur kunde jag inte se han hade lunginflammation? Tankarna slår mig alltid atr jag hade kunnat rädda honom. Men han visade INGA tecken på infektion i kroppen. Hans blodsocker var högt pga kortison. Han andades dåligt pga KOL (glömt att nämna) samt att tumören tryckte på hjärtat. Pappa var min bästa vän. Min pappa. Min sparringspartner. Han fanns där alltid för mig i vått o torrt. Vi hade ett väldigt speciellt band som inte går att beskriva. Jag drömmer ofta om honom. Saknaden och sorgen är lika stor även om nästa månad har det gått 1år. Jag fick börja med anti depressiva o nu har jag börjat gå hos en psykolog. Men oavsett allt det så känner jag en stor tomhet inom mig. Han var så glad även om han visste att han var svårt sjuk.
Ursäkta det långa inlägget.
Hej.
Min pappa gick bort i lungcancer 24 oktober 2018. Han hade då kämpat i ca 1.5 år med det. Jag är sjuksköterska och väldigt van vid såna här sjukdomar. Jag hjälpte pappa med ALLT. Städa laga mat medicin dosering samt var med på alla läkarbesöken. 10 oktober var vi hos läkaren och jag ställer fråga till doktorn om hur lång tid? (Pappa hörde jätte dåligt så han hörde inte det). Jag får svaret att jag ska blunda ögonen. Fint. Han hade en tumör som tryckte enormt på hjärtat så han fick kortison behandling för att se om det skulle hjälpa. Samtidigt som han fick 80% cytostatika behandling. Han var planerad 4 behndlingar. Pappa var diabetiker. Hans blodsocker åker upp i toppen och jag hade kontinuerlig kontakt med diabetes sköterskan och vi regulerade han insulindos. Det hjälpte till en början. 12 dagar senare ska jag iväg o jobba på morgonen o då brukar vi prata under bilresan men han svarar inte trots jag vet att han är vaken. O tänker han kanske är på toa eller hör inte. Jag ringde några ggr inget svar. Mitt skift började o tiden gick. Strax efter 12 så ringer han äntligen o då säger han "jag gar inte ätit och jag har inte tagit mina mediciner". Jag jobbar långt bort o grips i panik inom mig men visar inte det för att inte göra pappa orolig. Jag bad han ringa 112 för hans andning var inte alls bra. Han åker in måndag 22/10 kl 15. Jag kommer dit o ser han ligger med 6 liter syrgas till att börja med. Han blir röntgad o det visar att han har dubbelsidig lunginflammation samt att dom misstänker hjärtsvikt. Jag lämnar honom på måndag kväll. tisdag kommer jag dit igen o är där i princip hela dagen o då ligger han med 11 liter syrgas.. Jag blir även erbjuden en säng för att sova där. Men jag avböjer för jag bor precis i närheten. Onsdag morgon åker min lillebror i förväg. Han skickar flera sms medab jag står i duschen för att göra mig klar för att komma dit. Jag ser sms"en när jag kommer ut o då ringer han med gråt i halsen o säger "pappa har gått bort". Dom orden får mig fortf att gråta. Jag lämnade honom vid liv o kom tillbaka då ligger han död. Jag är sjuksköterska. Hur kunde jag inte se han hade lunginflammation? Tankarna slår mig alltid atr jag hade kunnat rädda honom. Men han visade INGA tecken på infektion i kroppen. Hans blodsocker var högt pga kortison. Han andades dåligt pga KOL (glömt att nämna) samt att tumören tryckte på hjärtat. Pappa var min bästa vän. Min pappa. Min sparringspartner. Han fanns där alltid för mig i vått o torrt. Vi hade ett väldigt speciellt band som inte går att beskriva. Jag drömmer ofta om honom. Saknaden och sorgen är lika stor även om nästa månad har det gått 1år. Jag fick börja med anti depressiva o nu har jag börjat gå hos en psykolog. Men oavsett allt det så känner jag en stor tomhet inom mig. Han var så glad även om han visste att han var svårt sjuk.
Ursäkta det långa inlägget.
Känner igen mig i det du skriver. Styrkekram till dig❣️
Det är så jobbigt att läsa det ni skriver. Min pappa ligger på dödsbädden och vi pratar om dagar. Vet inte hur jag ska sluta gråta och känna ångest. Det är så tungt just nu.
Min pappa ligger på sin dödsbädd med hjärntumör. Han är helt borta och vi vet inte hur mycket han har kvar. Vi är inte ensamma . Alla ska vi dö och vi måste vara starka. Min pappa är min bästavän