Back to top

Min pappa dog förra månaden i lungcancer..

Christian, 16 år.

2014-02-04 23:28:31

Hej.

Min pappa (59 år) dog för ca. tre veckor sedan efter lite drygt 1 år med lungcancer. Två månader innan jul så fick jag reda på att han bara hade 2-3 månader kvar.

Jag hade inte träffat min pappa på kanske två veckor när jag åkte till sjukhuset för att träffa honom med min mamma och min bror. Jag hade fått veta att han inte skulle leva längre än 2-3 dagar men när vi åkte till sjukhuset förväntade jag mig inte att han skulle vara i det skicket han var.

För bara två veckor sedan då så mötte han upp mig i sjukhusets entré, han gick ner dit själv, han hade en kaffe i handen och pratade och var glad över att se mig, men den här gången var situationen inte sig lik. Vi gick in i rummet han låg i, jättesmal var han, såg ut som att han knappt kunde andas. Han såg helt borta ut pga. de smärtstillande han fick, läkaren förklarade att han kunde höra oss men kunde inte prata.

Jag fick inte ut några ord alls, hur hände det här? Hur kunde det gå så fort?

Vi satt där i kanske två timmar och mest kollade på honom, min bror pratade med honom men jag kom verkligen inte på någonting att säga, jag var helt förtvivlad och förstod inte att det var på riktigt. När vi skulle gå därifrån så bad jag om att få en kort stund ensam med honom. Jag försökte få ut "Jag älskar dig" ur min käft men det gick inte, jag är så jävla feg bara.. Jag sa "hejdå, jag kommer tillbaka imorgon och tittar till dig". När läkarna hade sagt 2-3 dagar så trodde jag verkligen inte att bara timmar efter att vi hade gått därifrån, så skulle han gå bort. Jag tänkte att jag säger att jag älskar honom imorgon istället. Jag ångrar att jag inte gjorde det och kommer definitivt göra det för resten av mitt liv.

Min pappa och jag var inte alltid jättenära varandra eller enade men jag älskade verkligen honom och jag vet att han älskade mig.

Folk undrar hur jag kan vara på så gott humör under dagarna nu efter att min pappa har dött, men sanning är att varje kväll när jag lägger mig i sängen för att försöka sova så kan jag inte tänka på någonting annat än min pappa. Jag gråter mig till sömns varje natt. Jag tänker på våra minnen tillsammans från när jag var liten och allt han har lovat mig att vi ska göra, t.ex. lovade han mig att vi skulle börja övningsköra till sommaren och resa runt i världen.

Det känns så sjukt overkligt att jag aldrig kommer att få se hans ansikte eller höra hans röst någonsin igen, eller gå in i köket på morgon och mötas av "god morgon" medan han gör frukost.

Förutom att jag bara ville skriva av mig så vill jag bara säga till alla där ute att ni inte får glömma bort att visa kärlek och påminna de ni älskar om att ni verkligen älskar dom innan det är för sent, även om ni kanske är lika feg som jag.

Christian, 16 år. - 2014-02-04 23:28:31
Anonym

2019-07-19 00:18:18

Uppföljning på senaste inlägget.

Det är nu mitten av Juli, knappt 2 månader sedan mamma fick den initiala diagnosen och att det förmodligen var cancer. Under 2 månader har cancern ätit upp henne med en fart jag aldrig trott.

Cancer är ett helvete. Ett helvete för den som har det och för omgivningen. Den tär och äter upp och spottar ut allt gott som kommer den nära. Cancer är ett ovärdigt sätt att dö. Vecka för vecka känns det som att en knapp slås av hos mamma för varje funktion. Ena veckan slås balansen av, sen hörsel, illamående, minnet, alla kognitiva förmågor. Cancern har spritt sig till alla större organ nu och även hjärnan.... Det går så enormt fort.

Men det värsta av allt är nog minnet och när den börjar slås ut. Mamma kommer på sig själv hur närminnet inte längre fungerar och ingenting fastnar. Hur meningar blir svåra att avsluta och halvvägs genom rummet glöms det vart man skulle. Hur allt man tidigare tog för givet, som att tex använda en telefon , nu är svårt. På bara 2 månader har det mesta slagits ut och kroppen står på två vittrade ostadiga ben som kämpar med varje steg.

Mamma har fått bo hemma hos mig under hela tiden, hur jobbigt det än har varit. Det har varit en självklarhet för mig. Att ha tryggheten av ett eget hem. Vi har bara varandra.... Hon har bara mig och jag har bara henne. Nu om nånsin har avsaknaden av en större familj varit så påträgande. Att gå igenom detta helt ensam är ett helvete. Jag har avstått många dagar från arbete för att hellre spendera den sista tiden tillsammans. Nästan alla mina dagar har blivit till evigt långa dagar av arbete följda av telefonsamtal till olika instanser och väl hemma av timmar med hjälp och sällskap för mamma. Hemtjänsten gör sitt medan jag är borta, men det finns alltid mycket att göra när man kommer hem. Har glömt hur det var att ha egen tid istället för 15h måsten varje dag.

Idag gav jag in till slut efter ett tårögd samtal till ASIH och bad att få lägga in mamma på hospice då allt börjar bli för ohållbart. Idag medan jag arbetade, irrade hon ut från huset och lämnade dörrarna öppna och tv:n på högsta. Hemtjänst fick panik och gick skallgång med grannarna för att hitta henne irrande i centrum. Där gick gränsen även för mig, det blev till slut ohållbart. ASIH har än så länge varit fantastiska och verkligen förstående. De undrade hur jag hade orkat så länge själv att ta hand om henne..... Jag undrade tillbaka varför inte alla gjorde så? För mig är det bara naturligt.

Det som jag trodde var ett år, blev till ett halvår och blev till slut till veckor. Så fort går det. Det hemska är att ingen av läkarna än idag har vågat berätta för mamma hur kort tid hon har kvar, då hon tror att vi pratar om några år än och inte veckor. Fick för första gången tuppjuck med läkarna igår då de av någon outgrundlig anledning ville sätta mamma på en cellgiftsbehandling från nästa vecka när hon redan är halvt slut! Med lovord om bättre sista tid och eventuellt längre tid, undrade jag tillbaka hur de tänkte kring de facto att hon redan närmar sig gränsen och kan knappt stå upp samt tror att en cellgiftsbehandling kommer ge henne 5-10 år mer liv då ingen bemödat sig att ge henne en riktig prognos och berätta att det knappt är någon månad kvar. Då satte till och med sköterskorna kaffet i halsen och fattade hur fel de agerat. Vi tackade nej till att förstöra mammas sista korta tid med kraftiga cellgifter som utan tvekan skulle få hennes korta sista tid att likna en uppfläkt grönsak.

Jag hoppas hennes sista tid på hospice blir bra och att hon får somna in stilla och lungt.

Anonym - 2019-07-19 00:18:18
Marwa

2019-09-26 08:25:59

Hej.

Min pappa gick bort i lungcancer 24 oktober 2018. Han hade då kämpat i ca 1.5 år med det. Jag är sjuksköterska och väldigt van vid såna här sjukdomar. Jag hjälpte pappa med ALLT. Städa laga mat medicin dosering samt var med på alla läkarbesöken. 10 oktober var vi hos läkaren och jag ställer fråga till doktorn om hur lång tid? (Pappa hörde jätte dåligt så han hörde inte det). Jag får svaret att jag ska blunda ögonen. Fint. Han hade en tumör som tryckte enormt på hjärtat så han fick kortison behandling för att se om det skulle hjälpa. Samtidigt som han fick 80% cytostatika behandling. Han var planerad 4 behndlingar. Pappa var diabetiker. Hans blodsocker åker upp i toppen och jag hade kontinuerlig kontakt med diabetes sköterskan och vi regulerade han insulindos. Det hjälpte till en början. 12 dagar senare ska jag iväg o jobba på morgonen o då brukar vi prata under bilresan men han svarar inte trots jag vet att han är vaken. O tänker han kanske är på toa eller hör inte. Jag ringde några ggr inget svar. Mitt skift började o tiden gick. Strax efter 12 så ringer han äntligen o då säger han "jag gar inte ätit och jag har inte tagit mina mediciner". Jag jobbar långt bort o grips i panik inom mig men visar inte det för att inte göra pappa orolig. Jag bad han ringa 112 för hans andning var inte alls bra. Han åker in måndag 22/10 kl 15. Jag kommer dit o ser han ligger med 6 liter syrgas till att börja med. Han blir röntgad o det visar att han har dubbelsidig lunginflammation samt att dom misstänker hjärtsvikt. Jag lämnar honom på måndag kväll. tisdag kommer jag dit igen o är där i princip hela dagen o då ligger han med 11 liter syrgas.. Jag blir även erbjuden en säng för att sova där. Men jag avböjer för jag bor precis i närheten. Onsdag morgon åker min lillebror i förväg. Han skickar flera sms medab jag står i duschen för att göra mig klar för att komma dit. Jag ser sms"en när jag kommer ut o då ringer han med gråt i halsen o säger "pappa har gått bort". Dom orden får mig fortf att gråta. Jag lämnade honom vid liv o kom tillbaka då ligger han död. Jag är sjuksköterska. Hur kunde jag inte se han hade lunginflammation? Tankarna slår mig alltid atr jag hade kunnat rädda honom. Men han visade INGA tecken på infektion i kroppen. Hans blodsocker var högt pga kortison. Han andades dåligt pga KOL (glömt att nämna) samt att tumören tryckte på hjärtat. Pappa var min bästa vän. Min pappa. Min sparringspartner. Han fanns där alltid för mig i vått o torrt. Vi hade ett väldigt speciellt band som inte går att beskriva. Jag drömmer ofta om honom. Saknaden och sorgen är lika stor även om nästa månad har det gått 1år. Jag fick börja med anti depressiva o nu har jag börjat gå hos en psykolog. Men oavsett allt det så känner jag en stor tomhet inom mig. Han var så glad även om han visste att han var svårt sjuk.

Ursäkta det långa inlägget.

Marwa - 2019-09-26 08:25:59

Skriv ett svar




Skriv in bokstäverna ovan (ej skiftlägeskänslig)

Forumregler

Forumet är till för dig upp till 30 år som står nära någon som har cancer.

Alla inlägg ska vara anonyma. Därför tillåter vi inte bilder i inläggen.Det går bra att använda sitt förnamn. Utelämna inga andra personers namn.

Vi granskar alla inlägg i efterhand och plockar bort innehåll som kan ses som stötande, kränkande eller inte följer ovanstående regler.

För att få mer kontakt med varandra än vad forumet kan erbjuda- anmäl er till vår kontaktförmedling Snacka

Reklam får inte förkomma. Länktips i foruminlägg tas bort. Här på Nära Cancer kan du hitta information och länkar som är granskade och utvalda av redaktionen. Kontakta oss gärna på kontakt@naracancer.se om du har tips på länkar vi borde lägga upp.

Materialet i forumet kan komma att användas för forskning.