Hoppa till huvudinnehållet

Min pappa är döende

Inlägget har 20 svar

  1. Moa.96

    Hej, jag heter Moa och är 19 år. I juli 2015 fick jag veta att min pappa har tumörer i Levern, ytterst få överlever den typen av cancer. I september fick vi på ett möte med läkaren veta att pappa hade cirka 6 månader kvar, dock allt beroende på hur han skulle reagera på cellgifterna.

    Sedan dess har behandlingen gått bra och idag är han pigg, men cancern är sådan att den sprider sig och jag vet att det inte finns mycket tid kvar.

    Till alla er som förlorat en förälder, hur ska jag ta tillvara på tiden? Finns det något ni ångar att ni aldrig gjorde? Det är en svår fråga jag förstår, men era spontana tankar och tips betyder väldigt mycket för mig! tack! vi är starka allihopa och inget kan knuffa oss omkull! kram

    • Anmäl
    • Svara
    1. Josefin

      Hej Moa! Vill börja med att beklaga det tråkiga beskedet! Hoppas att cellgiftsbehandlingen fungerar bra och att ni kan njuta av många fler dina stunder tillsammans. Min mamma gick bort i början av sommaren, allting gick så himla fort. Hon blev sjuk och inlagd på sjukhus i mars i år och kom aldrig hem, gick bort i juni. Vi fick veta i efterhand att hon visste om hur det skulle sluta, men det var något som vi inte direkt visste förrens sista dagen hon levde när läkaren ringde och bad oss komma. Det är svårt att säga att jag ångrar saker, hon ville ju skydda oss in i det sista.. Men det jag önskar är att jag hade haft modet att prata mer med henne om cancern och att hon inte skulle behövt bära allting inom sig själv. Så mitt råd till dig är att umgås så mycket du kan med din pappa, visa att du finns där och det är små saker som ofta uppskattas. Prata med din pappa och även om han inte vill prata om själva cancern så prata om något annat! Visa hur omtyckt och viktig han är för dig på ett sätt som känns bra för dig, du kanske inte säger det rakt ut men bara att du finns där för honom räcker. Sluta inte att göra saker du brukar, umgås med kompisar med mera. Jag tror på ett sätt att föräldrarna vill se att vi klarar oss och att dom vill se oss leva och vara glada. Detta kanske inte var så mycket till hjälp för dig, men det är funderingar som jag själv har haft nu i efterhand. Skickar dig en stor kram och ett stort lycka till!

      • Anmäl
      • Svara
    2. alexandra

      Hej Moa! Kom in på denna sidan och ditt inlägg va det första jag läste. Det sjuka är att jag går igenom precis samma sak. Fick i slutet av september veta att min pappa också har levercancer. Och som du säger så är det en väldigt svår sjukdom. Acceptera att det är okej att känna, och det är okej att visa sina känslor. Det är något jag tänker mest på! Jag funderar också på hur jag ska tillbringa den sista tiden med honom.. Det är en väldigt svår omställningar så det har gått väldigt fort för min pappa. Han har legat på sjukhuset i flera veckor nu, och ligger just nu på palliativa avdelningen vilken på något sätt också säger att det snart är över. Dagarna går upp och ner. Ena dagen känner man sig jätte stark och nästa är det helt tvärt om. Och konstigt nog känner man sig så ensam i en sån här situation även fast man vet att det är flera hundra tusen människor som går igenom samma sak. Hur gammal är din pappa? Är han hemma och vad är det som har förändrats för er? Vi är starka. Glöm aldrig det! Kram på dig

      • Anmäl
      • Svara
        • Kärlek (1)
    3. Anonym

      Hej Moa.

      Jag förlorade min pappa 25/3 av den j-vla sjukdom. En sjukdom jag inte önskar någon. Att se sin förälder bli sjukare och sjukare är inte lätt. Jag var hemma ofta och hjälpte min mamma med att vårda pappa då han hade bestämt sig för att få dö hemma. Vi pratade om allt den sista tiden men nästan aldrig om själva sjukdomen. Det min pappa var mest orolig för var hur det skulle gå med mamma sen, hur hon skulle klara sig och att han inte fick se sina barnbarn växa upp. Min pappa sa ofta till sina läkare att det var synd om oss. Han menade på att han levde med sjukdomen och att accepterat att han skulle dö men att där var inte vi. Jag tror aldrig att man kan riktigt förstå det. Livet är fortfarande tufft och nu kommer snart julen. Men jag vet att min pappa ville att jag skulle leva vidare och ta vara på livet. Det lever jag nu efter:)

      Många kramar till dig

      • Anmäl
      • Svara
    4. GC

      Hej,vi vakar över vår mamma nu och vi fick reda på att hon hade en tumör i magen i våras.Hon fick 10 strålbehandlingar men inget cellgift eftersom hon är drygt 80 år och inte skulle klara detta enligt läkarna.Man har även bränt tumören med laser 2 gånger.

      Ända sen vi fick veta att det var ventrikel cancer har vi anhöriga försökt vara med henne och stötta henne så mkt vi orkat och kunnat.Min bror och jag turas om att vara hos henne från 07.00 till 21.00 nu och på natt finns en sköterska som kan ringa oss om det skulle tillstöta nåt.

      Min bror och jag har tagit ut s.k närståendepenning från försäkringskassan så vi behöver inte tänka på jobbet nu iaf.

      Vi försöker prata med henne nu om olika saker för att undvika funderingar efteråt i mesta möjligaste mån,det känns bra att få vara hos henne också för vi vet att hon vill det nu.

      Men det är många tunga dagar (och har varit) Det var bra att man fann detta forumet för det kan kännas bra att få skriva av sej få stöd från andra.

      • Anmäl
      • Svara
    5. Moa.96

      När jag läste allt fint ni hade svarat var det svårt att inte gråta, tack! Alla era olika berättelser upprepas konstant i mina tankar! Jag sitter just nu själv på hospis med pappa, han kommer gå bort snart vi vet det. Han kan knappt andas och de har tagit bort all förebyggande medicin och ger nu bara morfin och lugnande. jag kan knappt tänka mig ett liv utan pappa, jag vill verkligen inte vara utan min pappa. Josefin, jag beklagar din mammas bortgång och hoppas att du är stark idag, med bara fina minnen att tröstas av! Alexandra, ja det är helt sjukt att vi har så lika situationer, min pappa är 58 år och som du läste högre upp så är hoppet ute. Hur är det med din pappa? Hoppas du läser detta, och isåfall svarar och berättar mer! Jag känner sån empati med dig! Anonym, jag hoppas att din jul var något fridfull trots allt, du ska vara stark och hålla huvudet uppe! Jag hoppas på en ljusare framtid för dig! GC, du känns stark i din sorg, jag hoppas att din mamma fick en stillsam sista stund, hon verkar ha varit otroligt älskad.

      Tack till er alla, kram! svara gärna

      • Anmäl
      • Svara
    6. GC

      Hej Moa.Vår mamma försvann från oss några dagar före jul.Vi vakade hela natten före och de sista timmarna kämpade mamma och tog det sista andetaget på morgonen.Jag har aldrig sett något sådant förut och detta har satt så djupa sår i mej så jag kommer att få kuratorhjälp för att komma över det.Mamma fick morfin och ångestdämpande flera ggr sista timmarna.9 dagar efter dödsfallet var vi på bårhuset och jag satte personligen på henne ett halsband hon hade minnen av och tyckte så mycket om.Då blev döden så påtaglig när jag smekte hennes kinder och var så nära henne.

      Tårarna och känslorna bara flödade ur kroppen och jag gråter nu när detta skrivs också,Men det kändes så rätt att hon får ta med sej halsbandet.Ja,vi älskade verkligen vår mamma.

      • Anmäl
      • Svara
    7. Lova

      Stor stor kram till dig GC! Det är tungt nu och kommer vara det länge, men det kommer bli bättre! Jag lovar!! Kram❤️

      • Anmäl
      • Svara
    8. GC

      Tack Lova,ska till kuratorn i morgon och väntar på det.Sen får man försöka komma tillbaka till jobbet,längtar faktiskt efter mina arbetskamrater som har haft samma erfarenheter för inte så längesen.Och som man kan prata med och att det stannar mellan oss.

      Kram GC

      • Anmäl
      • Svara
    9. GC

      Vill bara tillägga att efter ha sett mammas kamp mot döden in i det sista så har min inställning till s.k dödshjälp fått en tankeställare.

      Det borde varit mer humant att hon hade fått somna in tidigare,något som hon ville själv också.

      Så ett tips till er som ska vaka en människa som kommer att lämna jordelivet är att prata med läkare om hur det kan upplevas när slutet kommer,för mej blev detta en mycket svår upplevelse eftersom jag var helt ovetande.

      • Anmäl
      • Svara
    10. Monika

      Hej Moa! Min sons pappa gick bort i somras. Min son är 17 år. Han hjälpte sin pappa mycket men på slutet orkade inte min son att finnas där. Idag ångrar han det. Så njut av tiden tillsammans. Ta en massa bilder. Gör saker som pappa din orkar. Kram

      • Anmäl
      • Svara
    11. Emma

      Hej, jag har hamnat i samma sits som så många andra. Pappa tynar bort i en hjärntumör som vi sedan diagnosen vetat om att den inte går att bota. prognosen var ett år och nu har ett halvår redan gått. Jag läser mycket fakta om cancer och läser om andras upplevelser. Det hjälper mig att ha kunskap. Jag kan också tipsa er andra om att skriva ner egna tankar, filma er själva och prata om vad som händer och liksom Monica säger: ta bilder. Jag hoppas det ska hjälpa mig att bearbeta och det känns redan som det fungerar. Man får ut sina tankar istället för att hålla dom inne. Kämpa på alla ni!

      • Anmäl
      • Svara
    12. GC

      En sak jag skulle vilja haft är video så man längre fram kan se och höra sin anhörige,har många kort men kommer att sakna rösten.

      • Anmäl
      • Svara
Ladda fler svar

Nu visas 12 av 20 svar.
Vill du se alla?

Svara på "Min pappa är döende"