Back to top
Hem / Hopp & sorg / Bloggaren Underbara Clara: "När hon dog började resan uppåt för mig".

Bloggaren Underbara Clara: "När hon dog började resan uppåt för mig".

Clara Lidström driver en av Sveriges mest lästa bloggar under namnet Underbara Clara. När hon var sjutton år blev hennes mamma sjuk i cancer. För Näracancer.se berättar Clara med egna ord om sorgens fula känslor, om panikångest och om hur det till slut var mammans död som fick livslusten att återvända.

Kall djävla gröt 

”Ibland tänker jag att sorg är som en stor otäck kall gröt. Världens största äckligaste portion. Och du måste äta dig igenom den där djävla gröten för att få gå från bordet och komma vidare. Och det går inte att ta allting i en tugga, det är en tugga varje dag, och bara försök att klara av att svälja den så har du fått bort lite grann av sorgen hela tiden.”

 

Cancerbeskedet

”Min mamma blev sjuk under sommarlovet mellan ettan och tvåan på gymnasiet. Jag minns att det var en perfekt sommarlovsmorgon. Jag låg och sov och så hörde jag att det smällde i dörren och att mamma grät. Då flög jag upp ur sängen och tänkte: ’Det måste vara morfar som har dött.’ För min morfar var ganska skröplig vid den tiden och att han skulle dö var min största skräck.

 

Så kommer jag ut i köket och då sitter mamma, pappa och min syster Anna där. Då har min mamma varit på mammografi på morgonen och de har hittat en cancertumör i bröstet som måste opereras.

 

Jag minns det som jättehemskt men också väldigt overkligt. Jag och min syster for ner på stan och gick i affärer den dagen och vi tänkte: ’Så farligt kan det inte vara, cancer går ju att bota.’

 

Jag kunde inte förstå, även om jag visste att man kunde dö av bröstcancer tänkte jag att det inte gällde min mamma. För jag var ju inte en person vars mamma dör i cancer.

 

Jag hade en kompis som förlorat sin mamma i en bilolycka det året och jag minns så himla väl att när hennes mamma gick bort tänkte jag: ’Men hon är ju en sådan person som förlorar en förälder, men jag tillhör inte dem som kommer att förlora en mamma, det hör inte ihop med vem jag är, det är inte typiskt min familj.’ Det är ju inte typiskt någons familj förstås men ändå tänkte jag så.”

Lindrigt i början

”Mamma hade en aggressiv form av bröstcancer så hon fick operera bort en del av bröstet på en gång, blev sjukskriven och fick gå på strålning. Hon ville absolut inte ha cellgifter. Då var det ganska lindrigt, även om det var otäckt gick det att hålla ifrån sig. Jag berättade det inte för någon. Jag kände: ’Nu är det ingenting, men ifall jag berättar det blir det någonting, då blir jag hon som har en mamma som har cancer.’

 

Jag var jättepåverkade hela det året, skolkade och var väldigt trött men jag tror knappt att jag kopplade ihop det med mammas sjukdom. Det var som att jag inte förstod att det var cancern jag var ledsen för – för hon skulle bli frisk. Efter ett tag började jag berätta för folk, det var jätteskönt, men jag ville inte prata så mycket om det.

 

Året därpå var hon på en sista kontroll och då minns jag att pappa och jag satt i bilen och han var så himla glad och sa: ’Nu tror jag att vi kan lämna det här bakom oss’.”

Återfall  

”Jag började trean på gymnasiet och det gick väldigt bra. Men på sportlovet, då jag, min mamma och min moster reste till mormor och morfar, mådde mamma illa hela tiden. När vi kom hem tyckte jag att mamma var så konstig, så sur och arg, och senare förstod jag att det berodde på att hon misstänkte att det var cancern som kommit tillbaka.

 

Så visade det sig att det hade spridit sig till levern, till skelettet, till jättemånga ställen.

 

Jag var så chockad, jag förstod inte alls, jag förstod inte att hon aldrig skulle bli frisk från cancern nu. Men sedan sa mamma: ’Du förstår väl att jag inte kommer att överleva det här.’ Det var jättehemskt.

 

Hon fick sluta jobba och börja äta cellgifter. Jag minns en gång när hon kom ut från badrummet och var helt förtvivlad. Min mamma hade jättefint lockigt hår, som nu bara lossnade i stora tuvor. Det var väldigt obehagligt. Hon blev svullen också och såg väldigt sjuk ut. Det som var bra var att min mamma var en vältränad person, hälsosam och frisk så hon klarade behandlingarna väldigt bra. Ganska snart slutade tumörerna att växa och cancern hölls i schack. Vi fick följa med till lasarettet där de hade en frisör som hjälpte till att prova ut peruker. Det var jättehemskt men också bra att vi var där och försökte hitta något nytt hår tillsammans.”

Hopp, förtvivlan och falukorv

”När man går på cancerbehandlingar kastas man hela tiden mellan olika besked, man kan som aldrig slappna av, man är hela tiden rädd för vad som ska komma.

 

Det är konstigt… När någon blir sjuk i cancer är det ett krisläge; nu lever vi under krisberedskap. Men till slut blir det också normalt. Man pratar om döden i ett andetag och i nästa frågar man om vi ska göra ugnsbakad falukorv till middag. Det är en ganska absurd känsla men det är så man måste göra för att orka.

 

Så sent som sista sommaren var vi ute och plockade bär. Hon orkade inte så mycket då för hon hade inte så mycket muskler kvar, men hon orkade i alla fall det. Jag visste då att hon skulle dö i cancer men tänkte: ’Det kan vara om fem år, det kan vara om femton år, det beror på hur medicinerna utvecklas’.”

”Mamma förberedde sig på att dö” 

”Sista veckan på sjukhuset sov min pappa hos henne. Min syster och jag var där. Vi pratade med henne, kliade henne i håret och masserade hennes fötter. Både jag och min syster låg på sängen med mamma och vi fick verkligen säga hej då. Det var inte så att vi inte vågade prata om att hon skulle dö. Tvärtom, hon mådde så dåligt och hade så ont att hon ville dö.

 

Jag vet att det finns folk som verkligen inte vill dö. Men jag tror att många som blir så sjuka… det är som när man själv är riktigt sjuk, de dagarna har man ingen livslust, man vill inte dö, men man vill bara vara för sig själv. Till slut märkte jag att mamma satt mer och mer tyst, gick mer och mer in i sig själv, jag tror att hon förberedde sig på något sätt.

 

Det var väldigt nyttigt att vara med sista veckan, för hade jag inte sett det, inte vågat gå dit, hade jag kanske tyckt: ’Varför kan hon inte få fortsätta leva?’ Men det var ingen konflikt på det sättet. Jag hade upplevt de fruktansvärda smärtor hon hade och jag visste att hon var väldigt rädd för att ha ont. Det fanns bara en befrielse från det och det var att dö.”

Trösterikt se den döda kroppen 

”Jag minns den kvällen. Jag och min syster och våra killar hade åkt hem och hyrt någon film, vi klarade inte av att vara i sjukhusmiljön mer. Precis när vi hade lagt oss, tio över tolv, ringer pappa och säger: ’Mamma har dött.’ Då åker vi till sjukhuset och hälsar på henne och jag läser en bibeltext.

 

Jag minns att när jag kom in dit och mamma låg i sin säng känner jag att hon inte är här längre. Så många har inte sett en död person. Det hade jag inte heller. Det kan vara väldigt trösterikt. Det blev så tydligt att kroppen bara är ett skal. Och vare sig man tror att den personen försvunnit eller gått vidare någonstans blir det så påtagligt… att gå till kroppen, att gå till graven, det är inte att gå till mamma. Jag pratar mycket mer med henne när jag är hemma i deras hus.

 

Min syster tog bilder när min mamma hade dött. Det är tabu idag, det skulle de flesta tycka var jättekonstigt, men förr fotade man sig ofta tillsammans med de döda. Jag har upptäckt att jag förträngde väldigt mycket detaljer från sjukhuset för att allt var så himla jobbigt och hemskt. Då är det bra att kunna ta fram de där minnena senare och hantera dem då.”

”Nu var hennes själ hos mig” 

”Morgonen efter att mamma hade dött vaknade jag väldigt tidigt. Jag låg i sängen och det var så otroligt konstigt. Från att jag ständigt känt att mamma var någon annanstans, att jag längtade efter henne och att det var jobbigt att vara med henne och bli ledsen över att se henne sjuk… Nu behövde jag inte längta efter henne mer. Hennes fysiska person hade fått frid, och nu var hennes själ hos mig istället och det var en sådan otrolig tröst.

 

Jag minns att min kille sa till mig: ’nu är det ingen i din familj som är sjuk längre.’ Jag vart så glad när jag tänkte på det, jag låg och log där i mörkret och tänkte: ’Nu har det värsta hänt, nu kan det inte bli värre.’ Jag hade bara känt: ’Hur djupt ska jag gå i det här, finns det ingen botten?’

 

Mamma kom jättemycket till mig i mina drömmar precis när hon hade dött. Vare sig man tror att det är hjärnan som framställer de minnena eller att det faktiskt är någon slags hälsning, så är det en jättestor tröst. På något sätt känns det som att jag sett att det gick bra för henne. Mina värsta mardrömmar är när jag drömmer att hon får cancerbeskedet, inte att hon dör.

 

Tiden efter mamma dött var förstås hemsk, men det var också en rörelse framåt. När hon dog började resan uppåt för mig.”

Sorgens ”fula” uttryck 

”Sorg tar sig väldigt sällan uttryck i bara tårar. Det lilla jag grät, det var inte det som var problemet. Det var ju att jag var så arg, att jag var så lättkränkt, att jag fick så dåligt självförtroende, att jag kände mig så missunnsam. Det är väldigt lätt att känna empati med den som gråter. Men om någon är dum i huvudet, och skriker åt en eller svär och beter sig jätteudda och mysko – det är inte alls så lätt att ha överseende med det. Det är viktigt att förstå att sorg tar sig många olika uttryck.

 

Det var åren efter gymnasiet som var sämst. Det var tre riktigt dåliga år för mig. Jag förstod att mamma kommer inte att överleva det här. Jag fick sådana domedagskänslor: ’Nu kommer jag förlora alla jag älskar, för det verkar vara så mitt liv ser ut.’ Det var så jobbigt att tänka på sorgen som ett maratonlopp och att man aldrig kommer att få vila - ska jag aldrig bli fri? För det går inte att sörja färdigt något sådant här.

 

Jag hade också tappat mitt sociala sammanhang i skolan. Alla andra kompisar flyttade till USA eller drog till Oslo och jobbade. Jag ville ju inte fara hemifrån.

 

Jag kapslade in väldigt mycket känslor och ville inte reflektera eller gråta och då började det istället komma panikångestattacker. Det gjorde att jag hade svårt att sköta mitt jobb och jag fick sjukkassa. Och jag tappade väldigt mycket självförtroende för jag kände: ’Vad är det för fel på mig, varför är jag så slö, varför är jag så trött?’ Jag var väldigt självkritisk för jag förstod inte att när man släpar på en stor sorg är det som att gå med 45 kilos övervikt, man blir psykiskt och fysiskt trött.”

Avundsjuka och ilska 

En annan sak som var väldigt smärtsam när mamma var sjuk och som jag har tänkt på mycket efteråt är den fruktansvärda avundsjuka jag kände. De känslorna var så fula och det är en sådan skam i det. Jag jobbade i en klädbutik då och det kom ofta in mammor och döttrar och shoppade ihop. Jag vart så himla bitter, jag unnade verkligen inte dem att gå på stan med sin mamma. Min mamma var ju för trött för att ens orka ner på stan.

 

Jag kunde bli arg på mina kompisar för att de hade sina mammor och önska: ’Hoppas hennes mamma får cancer och dör, så att hon får känna hur skönt det är.’

 

Jag kände väldigt mycket skam för att jag tänkte så men jag tyckte att det var så orättvist och jag ville att de skulle veta att det kunde precis lika gärna hända dem.

 

Jag råkade höra två kompisar prata om mig ett år efter att mamma hade dött och då sa min nära vän: ’Jo, jag tycker att Clara tar det ganska bra.’ Då vart jag så djävla arg!

 

’Hur ska jag kunna ta det bra?! Hon är ju för fan död! Jag tar det bra på det sättet att jag inte sitter och gråter varenda gång du träffar mig men du vet ju ingenting om hur det känns för mig.’ Jag blev väldigt arg för jag kände att det var mer som önsketänkande från hennes sida. Hon ville få sin gamla Clara tillbaka.”

Alltid dåligt samvete 

”Det är konstigt… ena stunden är man jätteglad och får jättedåligt samvete, andra stunden är man ledsen och får dåligt samvete för det. Jag hade jättedåligt samvetet om vi var hos min mans familj och åt och hade kul. Då kände jag på ett sätt hat mot hans familj; att de fick vara friska och glada och sitta och skratta när mamma och pappa satt hemma själva. Men när jag sa det till mamma sa hon: ’Jag blir så glad när jag vet att du är hos dem och får tänka på något annat, det tycker jag är jättebra!’

 

Jag kände också att jag fick dåligt samvete för att jag var så ledsen. Man vill inte göra den sjuka mer ledsen. Då minns jag att mamma sa: ’Din sorg är min tröst. Om du inte var ledsen alls hur skulle jag då veta att du sörjde mig.’ Det var väldigt skönt att höra.

 

Men det kanske allra svåraste när någon man älskar dör är att man själv blir mindre älskad. Och det är också en känsla som är ful – ska det här handla om mig nu? Det är inte rätt känsla på rätt ställe. Men det är så. Som barn kan man aldrig älska sina föräldrar lika mycket som de älskar en själv, det förstår man när man fått egna barn.

 

Min morfar dog förra påsken. Det var också att förlora en person som älskar mig, det gör att jag blir fattigare. Det är nog därför som jag har skaffat barn så tidigt, när den äldre skaran tunnas ut måste man fylla på med nya personer som man kan älska och som älskar en tillbaka.”

Sorgearbete på schemat 

”Till slut fick jag hjälp av en jätteduktig psykolog som jag gick till i tre år. Hon hjälpte mig hitta strategier för att sörja ’lagom’. Det vart så läskigt att veta att ibland får jag sådana gråtattacker att jag gråter en hel natt, ett helt dygn; jag får ingen luft, jag kan inte äta. Det var resultatet av att jag aldrig lät sorgen pysa ut, jag höll emot tills det exploderade.

 

Innan, om det var något i skolan eller så, kunde jag gråta tills det kändes bättre men det kändes aldrig bättre och då fick jag panik. Jag var tvungen att sätta gränser kring min sorg för att våga släppa fram den. Det blev så att jag gjorde ett sorgearbete: ’Nu ska jag gråta en stund innan läggdags. Men jag får inte gråta mer än 25 minuter, eller 10 minuter.’

 

Jag kunde läsa sorgliga berättelser, om när folks föräldrar dött i cancer. Jag läste det när jag satt hemma i sängen och kände mig trygg och lugn och kunde gråta jättemycket.

 

Sen kunde jag stänga boken och kanske gå på promenad eller se några roliga kattklipp på Youtube. Jättefånigt, men vad som helst för att klara av dagen.

 

Jag tror jättemycket på att göra sorgen begriplig, att verkligen hitta sätt att jobba med den. Ett slags schema, det låter jättekonstigt, men när det är en så stor sorg måste man ha någon struktur.”

Omgivningens krav 

”Omgivningen har så himla mycket krav på hur man ska sörja på ett korrekt sätt och vad man får och inte får göra. Jag vill ju inte vara missanpassad, jag vill ju vara en duktig flicka och sörja på rätt sätt. Jag kände: ’Nu har jag redan varit den jobbiga i kompiskretsen så länge. Min mamma har redan varit sjuk. Jag har tagit upp så mycket tid med det här, ska jag verkligen få fortsätta med det?’

 

Omgivningen kanske accepterar att man är ledsen ett år efter att någon har dött och det är liksom ingenting. Efter ett halvår tänker de: ’Nu borde hon väl ändå klara av det och det… och efter ett år ”nu kan hon väl ändå inte fortfarande vara så ledsen…’

 

Jag var besviken på några vänner. Men i efterhand har jag tänkt att de nog hade problem med sin egen relation till sorg. Andra kompisar visade sig verkligen vara klippor.

 

I den klass jag gick från ettan till nian med har fem eller sex mammor dött i cancer sedan vi gick ut. Det är hemskt, men jag känner också att jag har stor kärlek till de personerna och en väldigt stor respekt för dem. Om jag ser dem på stan så ser jag vad de varit med om. Jag ser vad de bär på och respekterar att de ändå går där och orkar.

 

På något sätt är det ganska skönt att cancer är en ganska vanlig sjukdom, det kan vara ett plus att drabbas av en sjukdom som är så allmänt känd, det är något folk tar på allvar.”

Sådant som stjälper…     

”Folk är så osäkra och de vill väl men säger ändå så mycket klumpigt. Det värsta är när någon säger: ”Jag förstår verkligen vad du går igenom.’ Då tänker jag: ’Nä, det gör du inte om du inte har varit med om samma sak.’

 

Jag blir också jätteprovocerad av folk som säger sådant som: ’Tänk på att hon inte behöver lida något mer nu’. Det är helt fel sak att säga. Då känner jag: ’Du ska inte komma här och förminska min sorg, du ska bara tycka att jag har varit förbannat duktig!’

 

Det är precis som när man gjort slut och någon säger: ’Mister du en står dig tusen åter.’ Det får man bara säga själv för när någon annan säger det är det som att förminska någons sorg och stressa sorgeprocessen.

 

Att vara positiv kring cancer får bara de som är närmast vara. När någon är sjuk i cancer är det cancerpatienten som bestämmer nivån av positivitet kring cancern. När den har gått bort så är det de närstående som gör det.

 

För sorg kan också behöva behandlas lite respektlöst ibland. Skratt kan göra att de där otäcka känslorna försvinner lite grann. Jag minns i somras… Jag har inte kunnat förmå mig att tömma mammas garderob. Och nu har min pappa träffat en ny kvinna, och det är jag jätteglad för, jag vill verkligen inte att han ska vara ensam resten av livet. Så vi tog oss samman och plockade ur hennes kläder. Jag hittade en av hennes peruker. Jag är väldigt lik min mamma och har samma sätt att harkla mig. Så jag tog på mig peruken, och på med mammas kläder och så gick jag och ställde mig bakom pappa när han lagade mat. Jag harklade mig och så vänder han sig om och får typ en hjärtinfarkt och börjar gapskratta.”

… och sådant som hjälper                   

”Något som läkt mig mycket är när någon sagt: ’Wow, jag fattar inte hur du klarar det. Bara att du går igenom det här gör att jag ser att du är väldigt stark.’ Det är inte att skapa ångest, det är bara att få ett erkännande att någon inte förstår vad du går igenom och just därför har stor respekt för det. Det kan vara läkande att höra när man känner sig väldigt svag. När man sörjer pendlar man hela tiden mellan viljan att vara stark och viljan att få känna sig svag.

 

Jag förstår att det är jättesvårt att bemöta folk i sorg. Men det är alltid bättre att höra av sig och säga fel saker än att inte höra av sig alls. Man kan säga: ’Jag vet inte vad jag ska säga, jag är jätterädd att jag ska säga någonting som du blir ledsen av istället för hjälpt av.’ När någon sa så till mig tolkade jag allt de sa efteråt genom det filtret och hade mycket mer förståelse för att de kanske sa fel saker.

 

Jag kan tänka mig att facebook underlättar väldigt mycket också. Om man inte vågar ringa eller skicka sms kan man skiva till någon på sociala medier och visa sin medkänsla.

 

Vi är så rädda för att må dåligt i dag. Förr visste man att det ingår i paketet livet, så är det bara. Nu försöker vi förminska sorgen och få bort den istället. Det skapar nog ännu mer sorg och ångest. Det tycker jag känns som en vinst med mamma; jag kan omfamna sorgen, att vara ledsen är en jätteviktig och naturlig känsla.

Hur sorgen ser ut i dag

”Jag var 21 när mamma dog. Den största delen av mitt vuxenliv var hon sjuk. När hon var sjuk förintade sjukdomen allt minne av mamma innan. Men sedan hon dog har varje år som gått gjort att jag mer och mer glömmer hur hon var som sjuk och börjar minnas henne som frisk. För varje år har jag känt att det blir bättre. Men jag kan nog säga att det här året har varit den första gången sedan mamma blev sjuk som jag har känt mig som Clara – den Clara jag tycker att jag är. Pigg och energisk med mycket livslust och glädje. Och är inte rädd utan tror att bra saker kommer att hända mig.

 

Det har tagit… om man tänker att det är från att jag var 17 och nu ska fylla 27… det tog fem år fram till att mamma dog och sedan fem år efter att komma tillbaka till den person jag var.

 

Jag har mått jättebra stundtals. Efter min mammas begravning minns jag att vi satt i köket med alla mina farbröder och min faster och skämtade. Man kan må så också, samtidigt. Det är inte en känsla hela tiden.

 

Förut tänkte jag på att mamma har dött flera gånger om dagen. Nu tänker jag på det varenda dag men jag blir absolut inte ledsen när jag tänker på henne. Jag tänker ofta med glädje på de positiva sakerna.

 

Nu kanske jag gråter varannan månad eller i ett sammanhang när jag pratar om det som här. I dag känns det också som att om jag vill vara ledsen så kan jag plocka fram bilder eller saker jag har skrivit och äta lite mer av den där äckliga gröten. Men det är på mina villkor nu.”

 

Berättat för: Lisa Boda

Foto: Privat

Publicerat: 2013-04-22.