Back to top

Jag saknar dig mamma

Lovisa

2018-08-11 01:19:20

Natten mellan den 22a och 23e november 2017 gick min mamma bort. Nu ungefär nio månader senare tror jag att jag helst vill tänka att jag mår bra och att hon blivit endast ett fint minne eftersom att sorgen har blivit lättare att hantera, men det har den inte. Jag saknar att prata med henne, skratta med henne och att bara ha henne där mer för varje dag som går.

Det gör så ont när jag tänker på allt som hon kommer missa i mitt och mina syskons liv och även i hennes, hon var fem dagar ifrån 49 och hade så mycket kvar att göra. Vi fick hennes första cancer besked hösten 2012 när jag var 8 år och det andra i slutet på 2016, det som först inte var så farligt men som senare tog slut på henne. När vi två veckor innan mamma dog fick veta vad som skulle hända undvek jag att prata med henne om det, det gick aldrig att få ut några ord. Men nu ångrar jag det så mycket, jag vill veta vad hon skulle sagt och vad hon tänkte och kunna berätta för henne hur mycket hon betyder för mig och att jag älskar henne. Jag hatar hur konstigt det känns när jag tänker på att hon brukade vara en del av mitt liv varje dag, för hon är mitt allt men jag har nu glömt hur det var med henne här.

Jag skulle aldrig kunna tacka dig nog mamma för allt du har lärt mig och gjort för mig & andra. Det kommer jag alltid att bära med mig.

Du var min finaste vän och förtjänade mer än det här.

Lovisa - 2018-08-11 01:19:20
Alexandra

2018-10-12 22:19:21

Hej Lovisa! Jag kan verkligen relatera till det du skriver. Min mamma gick bort 18:e november, 2017 och två månader tidigare hade jag fått reda på att hon inte skulle överleva. Även om jag visste att hon inte skulle överleva, så känns det som att jag inte utnyttjade den sista tiden med henne till fullo och vi undvek, precis som du skriver, att prata om att hon inte skulle klara sig. Det har jag fortfarande ångest över. Min mamma hade en hjärntumör och blev både psykiskt och fysiskt sämre ganska snabbt de sista 4 veckorna men ingen i min familj kunde ändå föreställa sig att det innebar att slutet var så nära som det faktiskt var. Mamma skrev en dagbok som vi läste efter att hon gick bort. Där stod hennes tankar och jag önskar verkligen att hon hade berättat dem för oss så att vi hade kunnat trösta och ta hand om henne ännu mer! Men hon var inte talets kvinna direkt, och det har jag ärvt från henne.

Vi förlorade våra mammor under ungefär samma tid och befinner oss båda i en stor sorg som inte tycks ta slut. Jag tror aldrig att den kommer ta slut men att vi kommer lära oss att hantera det bättre. Till exempel så gråter jag mig inte till sömns varje dag längre vilket visar på ett framsteg. Kan du se några framsteg i din sorgeprocess? Vissa dagar är värre än andra dagar och sorgen går som en bergochdalbana, ibland är den enklare och ibland svårare. Jag tror även att vi båda behöver försöka släppa ångesten över att vi inte pratade så mycket som vi hade velat med våra mammor, att vi inte sa alla de där orden om hur mycket de betyder för oss och hur tacksamma vi är för allt de gjort för oss. Jag tror att de visste det men det är ändå svårt att inte övertänka. Jag hade velat säga till mamma hur mycket jag älskar henne varje minut och varje sekund om jag hade fått chansen och kramat henne konstant! Men det går inte och den tanken krossar mitt hjärta, gång på gång.

Hatar också känslan av att någon som brukade vara en del av min vardag inte finns här längre, inte idag, inte någonsin igen. Men jag har ett tips för att minnas bättre. Försök att se på bilder på din mamma och tänka på minnen, kanske traditioner som ni hade, för då kan det bli enklare att komma ihåg hur det var att ha henne nära. Jag tänker ibland på ett vardagligt minne som inte är märkvärdigt alls egentligen: Mamma parkerar bilen framför garaget, hon har precis kommit hem från jobbet en sen fredagseftermiddag. Hon öppnar dörren och ställer sin väska vid en garderob i hallen och säger "hej" med en väldigt kort, glad och ljus ton. Det luktar mat i hela huset som jag och pappa har lagat (sällan det hände egentligen för mamma var mästerkocken). Mamma kommer in i köket och tänder lite ljus för hon vill alltid ha det lite mysigt. Det här är ett minne som gör att jag minns hennes närvaro i vardagen.

Det är inte förrän nu som jag klarat av att gå inte på den här sidan som jag redan fick tipset om för ett årsedan. Jag kan inte prata om min mamma, jag kan sällan nämna henne i samtal för då är jag nära till tårar, jag har svårt för att höra andra prata om sina mammor. Just ikväll tänkte jag på hur det skulle vara att skriva till någon om min mamma och så såg jag din text och kände i princip igen varenda känsla du nämner. Du är inte ensam och du är otroligt stark. Massa kramar till dig!

Alexandra - 2018-10-12 22:19:21

Skriv ett svar




Skriv in bokstäverna ovan (ej skiftlägeskänslig)

Forumregler

Forumet är till för dig upp till 30 år som står nära någon som har cancer.

Alla inlägg ska vara anonyma. Därför tillåter vi inte bilder i inläggen.Det går bra att använda sitt förnamn. Utelämna inga andra personers namn.

Vi granskar alla inlägg i efterhand och plockar bort innehåll som kan ses som stötande, kränkande eller inte följer ovanstående regler.

För att få mer kontakt med varandra än vad forumet kan erbjuda- anmäl er till vår kontaktförmedling Snacka

Reklam får inte förkomma. Länktips i foruminlägg tas bort. Här på Nära Cancer kan du hitta information och länkar som är granskade och utvalda av redaktionen. Kontakta oss gärna på kontakt@naracancer.se om du har tips på länkar vi borde lägga upp.

Materialet i forumet kan komma att användas för forskning.