Elin heter jag och jobbar som sjuksköterska på Onkologen i Örebro. Den 4/12 2019 var starten på min mammas ofrivilliga cancerresa, där jag som anhörig var medresenär. Med min erfarenhet inom mitt yrke, visste jag vad som väntade: månader av tuffa behandlingar, biverkningar och ovisshet.

Följande veckor levde jag som i en dimma med en ständig klump i magen. Familjen samlades och spenderade så mycket tid vi kunde tillsammans. Vi grät och turades om att trösta varandra. Mitt i alla känslor försökte vi behålla någon form av vardag och göra roliga saker tillsammans.

Många patienter och anhöriga delar med sig till mig som sjuksköterska att ovissheten är bland det jobbigaste i deras cancerresa. Jag kan inte göra annat än att hålla med. Veckor av ovisshet och väntan på operation passerade. Tid då det kändes som att cancern hade möjlighet att fortsätta växa och sprida sig i mammas kropp medan vi stod maktlösa och tittade på. Efter jobbet klädde jag av mig mina vita landstingskläder och så även min sjuksköterskeroll, gick in i min roll som anhörig och följde med mamma på läkarbesök några våningar ner.

Du har en aggressiv, snabbväxande tumör i bröstet” sa min läkarkollega på första läkarbesöket. Mammas cancer hade spridit sig till närliggande lymfkörtlar. Hon genomgick två operationer där både bröst och lymfkörtlar i armhålan opererades bort. Därefter väntade veckor av cytostatikabehandling följt av veckor av strålbehandling. För mig var det skönt att veta att mamma var i trygga händer bland alla mina kompetenta kollegor som vårdade henne.

Jag blev som mamma till min egen mamma. Som anhörig kände jag ett stort ansvar att ständigt kolla hur mamma mådde och ett behov att finnas med på alla behandlingar. Det var jobbigt att se mamma som brukar vara så stark och aktiv, brytas ner av tuffa behandlingar. En vanlig promenad blev en kraftansträngning.

När alla behandlingar var över, överöstes mamma av komplimanger att hon hade besegrat cancern. Hon överlevde. Det var inte så mamma kände. Från att genomgå månader av behandlingar med fullt fokus på att bli frisk, kom plötsligt alla tankar ikapp. ”Var jag nära att dö? Är jag verkligen cancerfri nu? Kommer jag få ett återfall?”. Precis som många andra i samma situation, drabbades mamma av ”cancerbaksmälla”.

Idag mår mamma bra. I våras var hon på sin första uppföljande mammografi utan att hitta någon tumör. Trots att vi genomgick en resa som kändes som den aldrig skulle ta slut, känns nu sjukhusbesök avlägsna. Oro och rädsla för återfall finns där hela tiden, både hos mamma men också hos mig som anhörig. Vartenda utslag eller knöl på kroppen blir till cancer. I höstas hittade mamma en ny knöl på bröstet. Lyckligtvis visade det sig inte vara någon tumör. Oron kommer nog alltid finnas där men vi lär oss leva med den. Det är också en ständig påminnelse om att ta vara på tiden med varandra och inte ta livet för givet.