"När jag växte upp var det bara jag, min mamma och min tvillingsyster.Vi var som en liten trio, vårt egna lilla cirkussällskap. En självklarhet. När mamma fick sitt besked om cancer i lungorna och vi fick höra att cancern skulle komma att ta hennes liv, att det inte fanns något läkarna kunde göra utöver att bromsa och lindra, så var det fysiskt omöjligt att ta in. Jag och min syster var inte 30 år fyllda och idén om att det allra mest självklara skulle få ett ovälkommet slut var lika abstrakt för oss som om någon berättat att imorgon faller himlen ner från sitt fäste, haven kommer torka upp och bergen jämnas med marken. Den overklighetskänslan klingar fortfarande svagt i mig.

Tiden tillsammans med mamma, döende men ännu pigg och klar var svår. Vi lyckades aldrig närma oss de samtal som jag såhär i efterhand önskar att vi hade haft.

Det är egentligen helt naturligt att en människa dör, men för mig kom världen och livet att förändras för alltid. Som om någon dragit ner ljusstyrkan på solen, vaskat ut alla färger och jag såg världen som genom en slags dimma. Så mycket av mitt liv gav mig glädje för att jag fick dela det med mamma, att få komma hem från en fest och ringa och berätta vad jag varit med om och vilka jag träffat. Nu tappade jag lusten för så mycket jag tidigare gillat.

Men mitt i förlusten kände jag också en oerhörd kärlek, för min mamma, min syster och konstigt nog även för mig själv. Som att livskänslan blev förhöjd i dödens närhet.

Nu har åren gått, saknaden är fortfarande ibland så tung att jag får svårt att andas, men när jag är glad och lycklig är jag gladare och lyckligare än vad jag var innan.

Både uppåt och neråt har livet blivit djupare, rikare, mer komplext.

Och häromdagen, på hennes dödsdag, stod jag på morgonen och väntade på att den där bottenlösa sorgen skulle infinna sig på det där sättet som den hittills alltid gjort den dagen. Men det skedde inte. Och då ville jag bara ropa

- Mamma det går!

Sådär av instinkt som man gjorde när man var liten och stödhjulen lättade från marken. Det går att leva med sorg, med ett stort ärr över hela hjärtat. För det är livet döden råder över, inte kärleken."

Carl Johan