Hej, ska försöka hålla mig kort och inte gå in i för mycket detaljer..
Mamma har spridd obotlig bröstcancer, opererat bort tre kotor som gått sönder pga cancern. Detta var i vintras, nu har hon snart gått igenom 3 månader cellgifter, och ser ut på bröstet som det minskar men vi vet mer snart. Oavsett så blir detta ju en tidsfråga om hon har månader eller några år kvar.. och känns hemskt och störtbölar bara jag tänker på det, och även flyttat hem för att hjälpa till då hon inte har ork för någonting alls just nu.
Det jag egentligen vill veta eller höra.. är hur ni eller någon ni känner hanterat en bortgången mamma i så tidig ålder? Jag har precis fyllt 25, och mamma 55...
Är alldeles för tidigt och inte såhär jag trodde livet skulle bli NU.. visst om kanske 20-30 år..
Hur länge har er mamma varit borta..? Och hur känns det för er nu? Folk säger att tiden läker alla sår.. men såret kommer nog aldrig läka, men man kommer nog kunna hantera det lite bättre efter några år.. berätta gärna något. Är rädd för att jag kommer totalt krascha och om jag kommer komma på banan efter månader eller år.. eller någonsin..
Förlorade min Pappa när jag var 28. Flyttade också hem och var med till slutet. Värsta jag varit med om men har även vänner som förlorat en förälder i barn/tonåren och är tacksam att jag ändå fick bli vuxen. Räkna med att må så dåligt du aldrig mått, man ser inget ljus i tunneln och man tror det aldrig blir bättre men det blir det. Ta vara på tiden, prata om det du vill och gör så mycket du kan med Mamma. Något som hjälper vid absoluta panikkänslor för mig är att tänka på andningen (tex 3 sek in håll andan 3 och ut 3) och sen är man faktist inte så ensam i sin situation.
Hej Fredrik. Min mamma är också 55 och jag är 24, och hon kommer också snart dö i spridd lungcancer. Det finns i princip inget mer att göra, men läkarna erbjöd henne en sista runda cellgifter ändå. Hon har inte heller någon ork och jag och min lillebror får hjälpa till speciellt dag 4-6 efter cellgifterna då det är som värst.
Vi är helt otroligt starka, vi som går igenom detta. Är också jätterädd att krascha helt sedan när hon dör.
Hej, ska försöka hålla mig kort och inte gå in i för mycket detaljer..
Mamma har spridd obotlig bröstcancer, opererat bort tre kotor som gått sönder pga cancern. Detta var i vintras, nu har hon snart gått igenom 3 månader cellgifter, och ser ut på bröstet som det minskar men vi vet mer snart.
Oavsett så blir detta ju en tidsfråga om hon har månader eller några år kvar.. och känns hemskt och störtbölar bara jag tänker på det, och även flyttat hem för att hjälpa till då hon inte har ork för någonting alls just nu.
Det jag egentligen vill veta eller höra.. är hur ni eller någon ni känner hanterat en bortgången mamma i så tidig ålder? Jag har precis fyllt 25, och mamma 55...
Är alldeles för tidigt och inte såhär jag trodde livet skulle bli NU.. visst om kanske 20-30 år..
Hur länge har er mamma varit borta..? Och hur känns det för er nu? Folk säger att tiden läker alla sår.. men såret kommer nog aldrig läka, men man kommer nog kunna hantera det lite bättre efter några år.. berätta gärna något. Är rädd för att jag kommer totalt krascha och om jag kommer komma på banan efter månader eller år.. eller någonsin..
Förlorade min Pappa när jag var 28. Flyttade också hem och var med till slutet. Värsta jag varit med om men har även vänner som förlorat en förälder i barn/tonåren och är tacksam att jag ändå fick bli vuxen. Räkna med att må så dåligt du aldrig mått, man ser inget ljus i tunneln och man tror det aldrig blir bättre men det blir det. Ta vara på tiden, prata om det du vill och gör så mycket du kan med Mamma. Något som hjälper vid absoluta panikkänslor för mig är att tänka på andningen (tex 3 sek in håll andan 3 och ut 3) och sen är man faktist inte så ensam i sin situation.
kram och sköt om dig
Hej Fredrik. Min mamma är också 55 och jag är 24, och hon kommer också snart dö i spridd lungcancer. Det finns i princip inget mer att göra, men läkarna erbjöd henne en sista runda cellgifter ändå. Hon har inte heller någon ork och jag och min lillebror får hjälpa till speciellt dag 4-6 efter cellgifterna då det är som värst.
Vi är helt otroligt starka, vi som går igenom detta. Är också jätterädd att krascha helt sedan när hon dör.